Etikettarkiv: SVT

Intermittent fasta och kalorirestriktion

33

Jag har fått många frågor kring vetenskapens världs senaste avsnitt om fasta och intermittent fasta. Om du inte har sett det redan så finns det på SVT-play i lite mer än två månader, vetenskapens värld del 11.

Hela programmet lutar mot bakgrunden att kalorirestriktion i sig är positivt för hälsan och kan förlänga livet. Detta är något man har vetat väldigt länge nu hos djur och det finns människor som tagit till sig den här forskningen fullt ut och redan nu försöker leva ett liv i konstant kalorirestriktion vilket vi också fick se ett exempel på i programmet.

Själva avsnittet sändes i Storbritannien i början av september förra året och troligen är själva avsnittet inspelat en bra bit innan det. Informationen som ges i avsnittet är väldigt sensationsartad precis som tidigare avsnitt med värden Michael Mosley om träning, Vetenskapens värld om träning. Och precis som i det avsnittet är de huvudsakliga bevis man får se hans egna förändring från dålig hälsa till något bättre hälsa.

Men överlag är informationen som ges i avsnittet korrekt. Det verkar finnas flera fördelar med att alltid hålla ett lågt kaloriintag (2). Och det verkar som att man kan leva längre. Eller den verkade i alla fall fram tills just september förra året :) Det som hände då var nämligen att en stor studie på kalorirestriktion hos apor publicerades i tidskriften Nature. Resultatet i den studien var inte direkt det man kunde vänta sig baserat på det du får se i dokumentären.

Nature. 2012 Sep 13;489(7415):318-21.
Impact of caloric restriction on health and survival in rhesus monkeys from the NIA study.
Mattison JA, Roth GS, Beasley TM, Tilmont EM, Handy AM, Herbert RL, Longo DL, Allison DB, Young JE, Bryant M, Barnard D, Ward WF, Qi W, Ingram DK, de Cabo R.

Calorie restriction (CR), a reduction of 10–40% in intake of a nutritious diet, is often reported as the most robust non-genetic mechanism to extend lifespan and healthspan. CR is frequently used as a tool to understand mechanisms behind ageing and age-associated diseases. In addition to and independently of increasing lifespan, CR has been reported to delay or prevent the occurrence of many chronic diseases in a variety of animals. Beneficial effects of CR on outcomes such as immune function, motor coordination and resistance to sarcopenia in rhesus monkeys have recently been reported. We report here that a CR regimen implemented in young and older age rhesus monkeys at the National Institute on Aging (NIA) has not improved survival outcomes. Our findings contrast with an ongoing study at the Wisconsin National Primate Research Center (WNPRC), which reported improved survival associated with 30% CR initiated in adult rhesus monkeys (7–14years) and a preliminary report with a small number of CR monkeys. Over the years, both NIA and WNPRC have extensively documented beneficial health effects of CR in these two apparently parallel studies. The implications of the WNPRC findings were important as they extended CR findings beyond the laboratory rodent and to a long-lived primate. Our study suggests a separation between health effects, morbidity and mortality, and similar to what has been shown in rodents, study design, husbandry and diet composition may strongly affect the life-prolonging effect of CR in a long-lived nonhuman primate.

Effekten av kalorirestriktion på livslängden hos apor

Aporna som levde under kalorirestriktion (CR) utvecklade något färre åldersrelaterade sjukdomar än kontrollgruppen.

Jag antar att jag inte behöver säga att den här studien på apor som liksom oss är primater smäller klart högre än studier på möss, råttor, fiskar, spindlar, larver mm. Det man fann i den här studien var alltså att aporna inte levde längre på grund av kalorirestriktion. Fördelarna när det gäller minskad sjukdom fanns till viss del kvar kvar. Effekter så som lägre blodsocker, mindre triglycerider och mindre cancer.

Det finns en tidigare studie på kalorirestriktion på apor där man faktiskt såg en skillnad i överlevnad (1). I den nyare studien försöker man förstå varför man funnit denna skillnaden och det man först och främst tar upp är skillnaden på dieterna. I den äldre studien fick aporna en raffinerad kost där alla ingredienser som fanns med fanns där för att tillföra en sak. Man tillsatte alla vitaminer och mineraler för att uppnå apornas RDI, fett i en bestämd mängd, kolhydrater i en bestämd mängd, protein för att uppnå RDI mm. Kosten bestod också av 28,5 procent socker. Du kan helt enkelt tänka dig maten som nutrilette för djur.

Skillnad i överlevnad mellan att leva under kaloriresitriktion eller hålla sig smal

Skillnad i överlevnad mellan aporna som levt under kalorirestriktion och kontrollaporna. M=manliga, F=kvinnliga

I den nyare studien gav man alla aporna en kost baserad på vad de själva kallar för ”natural ingredients”. En kost som alltså inte bara uppfyller RDI men där sakerna kommer i den blandning som de kommer i naturen. Där det finns med ämne som vi ännu inte säkert vet vad de gör. Kosten bestod också av endast 3,9 procent socker. I den här studien gav man också alla apor i studien 40 procent extra än RDI när det gäller vitaminer och mineraler.

Ännu en viktig skillnad mellan grupperna var att i den äldre studien fick aporna som var i kontrollgruppen äta så mycket de ville, så kallad ad libitum. I den här nyare studien såg man istället till att aporna fick så mycket mat som de behövde för att må väl men samtidigt hålla sig smala och inte utveckla övervikt.

Intermittent fasta främst som skydd för en dålig diet?

Så det kvarstår ett antal frågor kring kalorirestriktion fortfarande när det gäller effekten hos djur som lever längre. Men överlag verkar effekten ändå vara positiv även om den senare studien på apor dock inte visade någon större skillnad.

Det jag direkt reagerar på är dock att aporna i den första studien generellt sett fick en dålig diet. Visst, de fick i sig all näring de enligt dagens kunskap behöver men det är fortfarande inte bra mat och den var bland annat fulladdad med socker och majsolja. När man gav aporna den här typen av diet så levde de som levde i konstant kalorirestriktion längre.

I den här senare studien har man gett aporna en betydligt bättre diet. Och här såg man ingen skillnad i livslängd. Kontrollgruppen fick ju inte äta så mycket de ville utan de fick bara mat så de inte blev tjocka. Det fanns alltså inte en buffé med god mat som aporna kunde äta precis när de ville som vi människor har det men det var fullt tillräckligt med mat. En bra kost i lagom mängder var alltså i princip lika bra som att konstant leva på för lite kalorier.

En apan som levt med kalorirestriktion och en apa som levt på ett lagom kaloriintag

Apan till vänster tillhör gruppen som konstant fått leva med lite kalorier medan apan till höger tillhör kontrollgruppen

Så även om studier på små djur visat på klara fördelar med kalorirestriktion och trots att kortsiktiga studier på människor även de visat på positiva effekter av kalorirestriktion även hos normalviktiga människor så tycker jag ännu inte att bevisen för att en konstant kalorirestriktion är överlägsen för långsiktig hälsa finns där när det gäller människor.

Men den första studien på apor antyder ju ändå att OM du äter en dålig diet så är sannolikt en konstant kalorirestriktion att föredra. Och det är här som jag tycker att intermittent fasta av olika varianter kommer in i bilden. Om vi antar att intermittent fasta har liknande, om än inte lika stora, effekter.

Vi behöver nästan alla gå ner i vikt

En av dagens största sanningar är vi nästan alla hade mått bra av att gå ner i vikt. Och det är här som jag tycker att intermittent fasta kommer in som något bra. För möjligen kan fastan i sig ha en positiv effekt och om inget annat är det för många ett väldigt bra sätt att hålla nere dagens kaloriintag.

Det finns ju en väldig massa olika varianter av intermittent fast idag. De vanligare upplever jag är:

  • 5:2: Det är denna diet som tas upp i dokumentären. Fasta i två dagar och 5 dagar med mat är det som gäller. Den här har jag nästan inte alls stött på här i Sverige men det är större internationellt och det är också det vanligare upplägget när det gäller studier.
  • 1:1: Vanligen kallad alternating day fasting vilket helt enkelt innebär att du äter en dag och fastar nästa. Det är sannolikt väldigt svårt att få i sig tillräckligt med energi och näring med den här metoden.
  • 16:8: Troligen den överlägset mest populära varianten av intermittent fasta här i Sverige som gjorts populär av främst Martin Berkhan. Följer du den här typen av intermittent fasta så fastar du 16 timmar av dygnet och äter under 8 timmar av dygnet.
  • 20:4: Den här varianten går ut på att du ska fasta 20 timmar varje dygn och endast äta under 4 timmar på dagen.

5:2 är som sagt den som det finns mest studier omkring och dessa studier har visat att människor inte kompenserar för det minskade kaloriintaget på fastedagarna under ätardagarna. Konsekvensen blir då givetvis en viktnedgång. Det är ju också detta som händer Moseley i dokumentären som vetenskapens värld visade. Rent anekdotiskt finns det mycket positivt även för 16:8 och 20:4 med folk som berättar att de gått ner i vikt bara av att börja följa detta ätmönster.

Du måste inte äta var tredje timme!!!

Det här är det absolut viktigaste som jag tycker att folk ska ta med sig från den här dokumentären. Detta är något jag tagit upp flera gånger om, senaste i inlägget Fasta på riktigt där jag tog upp världens längsta kända fasta som varade i över ett år.

Något annat som är viktigt att förstå och där den ökade populariteten för intermittent fast säkerligen kommer hjälpa är att allt snack kring blodsocker, insulinkurvor, energi efter måltid mm inte är så viktigt som folk verkar tro just nu. Det läggs ett otroligt stort fokus på något som bara spelar en liten roll i det stora hela.

Vill du så kan du utan problem hoppa över en måltid, är du frisk så klarar din kropp det utan några som helst problem. Det kan som sagt rent av vara hälsosamt. Om inget annat så minskar risken att du stoppar i dig skitmat bara för att du tänker ”jag måste ju äta något till lunch”.

Börjar du följa någon typ av upplägg med intermittent fasta kommer du efter någon vecka också märka att du inte längre blir så hungrig vid de tidpunkter då du blev hungrig tidigare. Även om de skulle infalla 3-4 timmar efter senaste måltiden.

Summering

Så för att summera är det väl aningen tveksamt om intermittent fasta verkligen har någon större effekt på hälsan under förutsättningen att vi pratar bra mat som grund och att du inte äter för mycket. Det är dock än så länge ett ganska dåligt studerat ämne på människor. Hos djur verkar det dock ha klara fördelar. Till exempel har man sett att råttor inte äter sig feta på en så kallad High Fat diet om de endast får äta under 8 timmar av dygnet (2).

Det kan kännas som lite av en no-brainer att du inte blir lika fet om du bara får äta under några timmar jämfört med om du får äta hela tiden du är vaken. Men det visar ju ändå på något som kan vara väldigt praktiskt för många. Som jag ser det finns de stora fördelarna med intermittent fasta just här. För många människor är det väldigt praktiskt att följa någon typ av upplägg med intermittent fasta. Du slipper kanske tänka på att ta med dig matlåda till jobbet. Eller så kan du sova en halvtimme extra eftersom du inte ”behöver” äta någon frukost innan du går till jobbet.

Uppdatering 28/4: Det verkar som att trenden verkligen kommit igång här i Sverige när det gäller intermittent fasta, Fasta har blivit ny hälsotrend.

Åsikter kring Uppdrag Granskning och SVT Debatt

13

Då har jag tittat igenom Uppdrag Granskning på SVT play och sen även efterföljande SVT Debatt. Det hela går väl att summera med att det är uppenbart att det har förekommit en väldig massa bloddoping inom skidsporten i slutet på 90-talet precis som det gjort inom cyklingen.

Dopning inom skidsporten

Förändring i medelvärde för hemoglobin hos skidåkare under 90-talet

Grafen här ovanför är enligt mig det bästa bevisen som framförs i programmet. Bara den här informationen visar att doping var väldigt förekommane. Det är också uppenbart från både Uppdrag Granskning och SVT Debatt att både det internationella skidförbundet samt de nationella skidförbunden som var med i programmet inte är intresserade av att samarbeta eller ta reda på vad som skett.

I slutet av uppdrag granskning påstår både det Svenska och Norska förbunden att de arbetat med full öppenhet. Ändå får vi veta i det här programmet att de prover som tagits är konfidentiella och det är endast internationella förbundet och de nationella förbunden som har tillgång till värdena. Av någon anledning så får allmänheten inte veta dessa värden.

Just de förbunden som alltså står och påstår att de arbetar med full öppenhet har alltså möjlighet att ta fram och visa dessa resultat men väljer att inte göra det under programmet. Så att man arbetar med full öppenhet är givetvis fullständigt skitsnack. Hade man gjort det så hade man låtit alla undersöka dessa värden och Uppdrag Granskning hade inte kunnat bli kritiserade för att de bara har värden från en tävling.

Om vi ska tro på uttalanden från SVT Debatt igår så verkar det som att i alla fall det Svenska skidförbundet har sagt att de ska lämna ut alla de här testvärdena nu vilket är väldigt positivt. Är de svenska åkarna rena överlag så kommer dessa uppgifter utan tvekan att stärka denna ståndpunkt.

Naturlig variation kontra höga medelvärden

Idag hade Aftonbladet en artikel med titeln Landslagsåkarna avslöjar: Här är våra blodsiffror. I den artikeln kan vi läsa om hur Aftonbladets reportrar har fått ta de av dagens siffror för det svenska landslaget. Det man kan se är först och främst att siffrorna är klart lägre i medeltal än siffrorna från 90-talet.

I artikeln väljer man dock inte att nämna detta utan istället tar man fram undantagen. Alltså personerna med naturligt lite högre värden och sen nämner man att det är ”naturlig variation”. Detta stämmer givetvis och Aftonbladet har också en artikel där de tar upp ett extremexempel på en skidåkare som har 177 i blodvärde, Åkare 15:s värde – 177: ”Är bevisat inte dopad”. Vi kan ju ignorera påståendet ”bevisat inte dopad” eftersom en sådan sak inte går att säga men vi vet att med dagens dopingtester finns det inte en möjlighet att den här åkare kan dopa sig som man gjorde förr.

Uppdrag Granskning stötte ju även på en av dessa undantag när de skulle göra sitt program i form av Niklas Jonsson som givetvis gjorde det som en person som vet att han naturligt har höga blodvärden skulle göra. Han gick till vårdcentralen, tog ett blodprov och visade sen upp detta för allmänheten, Jonssons test skrämde bort SVT.

Poängen med de här värdena är dock att det inte går att bevisa att enskilda skidåkare varit dopade på 90-talet med hjälp av enskilda blodvärden som de man tog upp i uppdrag granskning. Och så länge som skidförbunden inte är öppna med testresultat eller någon journalist eller utredare av annat slag hittar andra former av bevis kommer det förbli så.

Men det är däremot fortfarande uppenbart att doping varit väldigt förekommande. För de där enskilda individerna med höga blodvärden ger inte en markant höjning av medelvärdet likt den man kan se inom skidsporten på 90-talet. För de där undantagen är just det, undantag. Medelvärdet ska givetvis inte förändras som det gör, verkligen inte över en sån kort tid.

En jämförelse med cyklingen hade varit passande

De förändringarna i blodvärde som man kunde se hos skidåkarna under 90-talet ser precis likadana ut som blodvärdena inom cyklingen under samma år. Som en ren slump kunde man igår på twitter följa en massa tweets från en konferens kring dopningen inom cykling och där kom bland annat följande bild:

Förändring i prestation hos cyklister genom årtiondena

Förändring i prestation hos cyklister genom årtiondena

Den här bilden visar förändringen i hastighet i Tour de France genom åren. Det du kan se är alltså en tydlig ökning i prestationsförmåga under 90-talet som vi nu vet sammanfaller med när EPO började användas väldigt frekvent inom sporten.

Den här typen av jämförelse hade jag också gärna velat se inom skidåkningen. Jag är 100 procent säker på att den skulle se ut på samma sätt men den hade utan tvekan övertygat fler tittare om att dopning var vanligt förekommande. Och det är allmänhetens intresse och en diskussion i media som måste till om vi någonsin ska få veta vilka som höll på med dopning på den tiden. För det är ju uppenbart att skidförbunden, precis som cykelförbunden, själva inte är intresserade av att undersöka detta själva.

Jämförelsen hade också eventuellt kunna rentvå skidåkningen idag. Bilden här under visar hur blodvärdena förändrats inom cyklingen sen slutet på 90-talet. Först när man tog fram ett test för EPO kom en förändring som visade på att cyklisterna gick över till att använda klassisk bloddoping igen och sen först när man införde blodpassen skedde en förändring där värdena gick ner mot normal värden.

Förändring i blodvärden inom cyklingen från slutet på 90-talet fram tills nu

Förändringen i blodvärde som skett i samband med att man först introducerade tester för EPO och sen efter man introducerade blodpass. Efter att man införde EPO-tester år 2003 minskade antalet prover med många unga blodceller drastiskt vilket indikerar att användandet av EPO minskat. Samtidigt ökade antalet prover med få unga blodceller vilket antyder att de som tidigare använt EPO nu började använda den äldre metoden där man tillför blod utifrån. Efter införandet av blodpass har antalet prover med extrema testvärden minskat betydligt. Inget bevis för att fusket minskat men det visar på att cyklisterna i alla fall inte kan fuska lika mycket eller ”lika hårt”.

Den här grafen visar ju också på att doping var förekommande ända fram tills blodpassen introducerades. Aftonbladet har ju också påpekat precis samma sak i artikeln Höga blodvärden även under OS 2006. Så dopningen har inte bara varit vanlig på 90-talet. Den har med största sannolikhet fortsatt in även på 00-talet precis som den gjort inom cyklingen.

Summering

Det har blivit en väldig fart på diskussionerna kring allt det här nu och enligt Aftonbladet kan vi möjligen förvänta oss fler program kring det hela, ”Det finns mer – kan bli ett nytt program”. Det här är väldigt positivt tycker jag för är det något som alla turerna kring cykling har lärt oss de senaste åren så är det att det går att sätta dit många av de som dopat sig i efterhand.

Det man ska komma ihåg är att höga blodvärden i sig inte var klassat som doping på den här tiden. Hade man otroligt höga värden visste man givetvis att det var doping men då det inte gick att bevisa blev straffet istället startstopp för åkarna. Så det fanns inte direkt många hinder för åkarna att inte göra detta vilket i alla fall jag tycker mig ana att Vladimir Smirnov hintar till i SVT Debatt.

Så även om vi får fram siffror på en väldig massa höga blodvärden nu i efterhand i fall förbunden släpper värdena så räcker troligen inte det. Det behövs möjligen avslöjanden, vitnessmål, kanske någon form av fysiska bevis och liknande. Men allt detta har alltså gått att få fram inom cyklingen. Men då krävs det att allting lyfts upp till ytan. Per Elofsson har redan satt igång det hela och det är bara att fortsätta gott folk. Fram med siffrorna på bordet!. Även vi enkla privatpersoner kan bidra till ett tryck.

Info om bloddoping – inför Uppdrag Granskning

0

Idag har tidningarna väldigt många artiklar kring kvällens avsnitt av Uppdrag granskning så jag tänkte tipsa om de inlägg som jag skrev för några månader sen på Traningslara.se om just detta ämne:

Dessa ger en väldigt bra introduktion till ämnet så du vet lite mer vad de kommer snacka om under programmet. I slutet av det här inlägget har du de artiklar som jag hittills har hittat inför programmet i de större medierna här i Sverige. Med tanke på bevakningen från media inför den här sändningen så kommer det nog att snackas en hel del kring detta även efter.

Uppdrag Granskning säger sig ha bevis för doping hos flera skidåkare på 90-talet

Det har stått väldigt mycket i olika medier idag inför Uppdrag Gransknings program i kväll där de ska ta upp bloddoping och epo hos skidåkare på 90-talet

Jag väntar med eventuella egna kommentarer tills det att programmet är sänt men att det har förekommit tycker jag är självklart. Ser man till risken att åka fast kontra de eventuella vinsterna så var EPO och bloddoping i slutet på 90-talet en stor jackpott. Otroligt små risker och en stor fördel i prestation. Omfattningen är väl egentligen det som är intressant och även vilka bevis det verkligen finns mot enskilda idrottare.

Inom cyklingen har man rensat upp med gammal historia rejält de senaste åren där Lance Armstrong givetvis är det mest kända fallet. Denna upprensning verkar också ha fått en tydlig effekt i form av att prestationerna nuförtiden inte alls är i nivå med de som genomfördes för 10-15 år sen, Om prestationsförsämringen i Tour de France.

Att vi nu då kanske får se samma mönster inom skidåkningen kan bli intressant. Troligen behövs det också en upprensning inom friidrotten, I vissa länder dopar man sig mer än i andra.

Artiklar i olika tidningar inför Uppdrag Granskning

Elitsatsning hos unga idrottare

14

De flesta som läser här har nog redan stött på Jonas Coltings blogginlägg om tidig elitsatsning inom idrotten som också senare publicerades på Aftonbladets debattsidor, Ren idioti att elitsatsa på idrottande småbarn.

Överlag tycker jag det är en bra debattartikel. Det viktigaste är så klart att barnen har kul och att de rör på sig och utvecklas rent motoriskt. Men Jonas Colting visar också samtidigt att han inte riktigt känner till verkligheten inom lagidrott när han tar upp Lisa Nordén som exempel. Sysslar du med en individuell idrott där du kan träna helt på egen hand så kan du givetvis fortsätta och till och med påbörja en elitsatsning när du 19 år. Sysslar du däremot med en lagidrott eller någon form av idrott där du behöver matchning för att bli bra så är du körd näst inpå körd om du är 19 år och inte tillhör någon elitverksamhet.

Produkten av ungdomselitverksamhet

Andrés Iniesta, Lionel Messi och Xavi Hernández kommer från den troligen dyraste ungdomselitversamheten i världen.

Tänk dig en fotbollsspelare som bestämmer sig för att satsa när han är 19 år och spelar i div 6. Skulle den personen kunna nå elitnivå när hans lag tränar två dagar i veckan och de flesta av dessa träningar består av löpning två varv runt planen och sen spel? Svaret på den frågan är givetvis nej, det hade han inte.

Tittar vi bara på fotbollssverige så ser vi hur otroligt sällan ens personer från division 2 värvas upp till division 1 eller superettan. Detta är något som händer väldigt sällan och när det händer är det allt som oftast personer som tidigare tillhört ungdomselitverksamhet som blir värvade. Det är helt enkelt väldigt svårt att i div 2 tävla och träna på samma vilkor som spelare på lite högre nivå.

Kort om Vasalund IFs val av indelning

Motivationen bakom Jonas blogginlägg verkar vara de senaste rubrikerna kring Vasalund IF som har tänkt dela in sina femåringar efter fysisk mognad (Aftonbladet, SVT, SvD, Expressen, DN, Vasalund IFs hemsida). Att göra detta hos femåringar kan tyckas vara lite löjligt och ser man till att det är just femåringar så håller jag med, det blir löjligt. Men läser man artiklarna kring laget så får man även annat information som också är intressant.

Vasalund IF har enligt artikeln i Expressen spelare nog för att dela in killarna i sex olika grupper. Jag har fetmarkerat sex här för att betona just den siffran. När man kan dela in en trupp i sex olika grupper har man en stor mängd spelare. Det är en grupp som garanterat är för stor för att träna som en enda grupp. Någon typ av indelning måste alltså till och den indelningen blir ju aldrig lätt.

Nu har man valt att ha en grupp med de som de kallar för mer fysiskt mogna spelarna och sen fem jämlika grupper där under. Träningsförutsättningarna sägs dock vara de samma i de olika grupperna när det gäller träningstid, material osv.

Att man valt just en toppgrupp och fem jämlika är det jag tycker är lite underligt. Om man nu i Vasalund IF är så mån om nivåindela för att alla ska få chansen att hävda sig på träningen så ska det givetvis vara sex grupper indelade på nivå. Eller kanske tre olika nivåer med två grupper i varje eller liknande. När det bara blir en grupp tycker jag det är solklart att det är toppning oavsett om träningsförutsättningarna är de samma. Sen skulle jag inte kalla det för elitsatsning.

Tidig elitsatsning hos unga idrottare

Det som jag tycker är mycket mer intressant är dock verklig elitsatsning hos unga spelare. De flesta elitklubbarna i Sverige börjar idag köra igång någon typ av elitverksamhet vid 12 års ålder. I den åldern börjar man sortera ut spelare och de som inte är tillräckligt bra eller som anses ha mindre potential får lämna föreningen för spel i en annan klubb.

Den här typen av tidig sortering upprör många och det är ju lätt att förstå. Samtidigt är det något som i de allra flesta föreningar är något som måste till. Jag arbetar ju själv i Helsingborgs IF och redan vid 12 års ålder är där föräldrar som 4 gånger i veckan och en helgdag kör sina barn in till Helsingborg för att de ska få träna och spela med HIF. Vi snackar om avstånd upp till nästan en timmes pendling enkel väg och det här avståndet ökar sakta men säkert upp till 15 års ålder.

I den här åldern värvar inte HIF in spelare från dessa avstånd utan det är föräldrarna/barnen själva som tagit det aktiva beslutet att söka sig till HIF. Tänk nu vad som hade hänt om HIF inte hade sorterat ut spelare. Hur många killar hade då inte sökt sig till föreningen från närområdena? De andra klubbarna i Helsingborg hade snart inte haft någon ungdomsverksamhet längre eftersom alla barnen vill spela i HIF.

Talangerna som försvinner

Det är garanterat så att det är talanger som försvinner i vid den här typen av sortering. Talanger som säkerligen hade kunnat nå långt, bli elitspelare. Men då ska man förstå att målet för en elitversamhet är inte att få alla spelare så bra som möjligt. Målet är att få upp några elitspelare som är tillräckligt bra för A-truppen eller ännu bättre.

Den här typen av gallring är heller inget nytt. Ett välkänt fenomen inom all idrott och som också finns inom skolan är att barn som är födda tidigt på året är klart överrepresenterade när det gäller framgång både på idrottsplanen eller i skolan (1). Detta beror med största sannolikhet inte på att barn som är födda tidigt på året på något sätt alltid har mer talang utan det beror istället på att dessa barn under hela sin uppväxt är rent fysiskt före alla sina kamrater. Tänk dig själv hur mycket som ett barn hinner lära sig på 11 månader. Det är skillnaden mellan ett barn fött i januari och ett barn fött i december. Trots detta ska de ”tävla” på lika villkor i livet ända tills de slutat gymnasiet.

Grafen här under visar på födelsemånaden hos fotbollsspelare som deltog i UEFAs U-17, U-19 och U-21 slutspel säsongen 2010-2011. De blå staplarna är spelarna i turneringen och de röda är fördelningen hos den generella befolkningen.

Relativ ålder har en stor effekt på barns utveckling inom idrotten

Relativa ålderseffekten hos fotbollsspelare i UEFAs U17, U19 och U21 turneringar. Barnen födda tidigt på året är klart överrepresenterade.

Det du kan se är att det redan nu sker en form av selektivt urval när det gäller idrottare. Den vanliga reaktionen på den här typen av grafer från människor är att det här är ett bevis för att tidigt urval leder till att man missar många av talangerna som är födda sent på året. Det tycker jag också är den rimliga tolkningen. Men återigen ska man tänka på elitklubbarnas mål med verksamheten. Målet är att få upp några spelare som är tillräckligt bra, inte många som är så bra som de kan bli.

Om du haft kvar de sent födda barnen med de tidigt födda så kanske de sent födda barnen hållt tillbaka utvecklingen hos dessa? Du får också en mycket större träningsgrupp som du behöver finna kompetenta tränare till. Elitverksamheterna idag har kvar på sig från förbunden att ha ungdomstränare med hög utbildning. Tränare med den här utbildningen som är beredda att lägga ner 5 kvällar i veckan på att träna ungdomar växer inte direkt på träd. Hur löser man den frågan om man ska ha kvar alla eventuella talanger i föreningen och ha spelartrupper på kanske 30 lirare?

FC Barcelona som onekligen har världens bästa ungdomsverksamhet lägger årligen omkring 100 miljoner på den verksamheten (2). Och detta är för ett lag i varje åldersgrupp. Det är liksom inte rimligt att begära att de ska ha två lag i varje åldersgrupp med samma förutsättningar för att de ska få med någon eventuell talang till :) Svenska klubbar är givetvis inte FC Barcelona men givetvis gäller samma förutsättningar där. Ju mer man investerar desto fler bra spelare får man. Ju fler spelare du har i varje trupp desto mindre resurser går till varje spelare och du får större bredd men mindre spets.

Det är en väldigt tuff situation med andra ord. Det optimala är givetvis om alla barn och ungdomar fått den bästa möjligheten att utvecklas. Då hade vi fått fram så många bra idrottare som möjligt och troligen hade också ännu fler av de mindre talangfulla fortsatt med idrotten de med. Men problemet är att ingen har en lösning på det problemet. Att säga att det bästa är att alla får vara med och att alla grupper ska blandas är det som är politiskt korrekt men det finns verkligen ingen evidens för att det är det som verkligen är bäst.

Ett vanligt argument som föräldrarna drar upp emot den typen av indelning som Vasalund IF har gjort med sina ungdomar är att barnen ska få spela med sina kompisar. Det kan ju då vara intressant att veta att en av de eventuella lösningar som diskuteras hos forskare för att minska effekten av relativ ålder som jag tog upp här ovanför är att ha grupper där barnen delas in olika under olika tider. Till exempel kanske sena barn spelar med tidiga barn födda året efter under en säsong och sen får de spela med tidigt födda barn i födda samma år nästa säsong. Den här lösningen hade alltså inneburit att grupperna inte hållits samman alls på samma sätt som de ändå görs idag.

En väldigt svår fråga utan något svar

Det Vasalund IF i alla fall säger sig vilja göra är att dela in ungdomarna så att de barnen som är före i sin utveckling får spela med andra som är före och de som är lite senare i sin utveckling får spela med de som är jämnbra med dem. Om det är bättre eller sämre vet som sagt ingen då ingen egentligen har studerat det över en längre tid. Vid fem års ålder tycker jag det känns löjligt men det går inte att säga att det är fel för det. Det beror säkerligen mest på hur indelningen sker och vilka signaler som föräldrarna ger sina barn eller som de läser inte från omgivningen överlag. Jag uppmuntrar i alla fall alla att läsa Vasalunds egna svar i debatten som de lagt upp på sin hemsida då de också har bra synpunkter.

Det är inte så enkelt som att säga att alla ska få vara med och sen när de börjar närma sig 20 års ålder så kan de bestämma om de vill elitsatsa. Om man gjort så inom de flesta idrotter hade man varit mil efter i utveckling och aldrig hunnit i fatt. När du lämnar gymnasiet måste du inom de flesta idrotter redan vara på elitnivå. Du måste kunna prestera på en nivå som gör det möjligt för dig att fortsätta med din elitsatsning. Det är extremt svårt att satsa som elitidrottare om du samtidigt ska arbeta och sköta allting annat som en normal vuxen person behöver. Särskilt om din idrott är en idrott där du inte bara är beroende av dig själv (likt triathlon) utan du behöver andra idrottare runt omkring dig som håller samma nivå eller högre.

Så för att summer är det här en intressant debatt och man önskar ju att det kom några verkliga studier på området med. Min syn på området just nu är att så länge som en förening är öppen med sin policy så anser jag att föräldrarna får ta det mesta av ansvaret för sina barn. I Helsingborgs IF är man tydlig med att berätta för alla föräldrar till barnen <12 år att vid 12 års ålder sker det en gallring. Om man då som föräldrar är emot denna typ av verksamhet är lösningen att helt enkelt låta barnet börja i en annan förening från början.

I Hittarps IK där jag numera är aktiv spelare men tidigare även varit med som tränare och tagit fram utvecklingsplan för ungdomsverksamheten är policyn ”så många som möjligt så länge som möjligt”. Det är den typen av verksamhet som du ska sätta ditt barn om du vill vara säker på att han eller hon får vara med så länge som han eller hon vill. Där har de till och med startat upp ett tredjelag på seniorsidan för de juniorer som nu blev för gamla men vill fortsätta spela fotboll i föreningen.

Vetenskapens värld om träning

39

Igår hade vetenskapens värld ett inslag om träning och hälsa. Allt som allt tyckte jag det var ett intressant inslag som belyste många punkter som jag och Nicklas har skrivit om på Traningslara.se i lite olika inlägg. Dels att intensiv träning ger mer än lågintensiv om du har ont om tid samt att fysisk inaktivitet i sig är farligt.

Tyvärr går det inte att bädda in klippet från SVT men här under är precis samma inslag fast utan den svenska kommentatorn i bakgrunden. Vill du se det Svenska inslaget kan du se det på SVT-play i en vecka till.

Det som också är intressant är testet för hur bra man svarar på konditionsträning. Detta är en teknik som verkligen finns och den fungerar bra. Naturligtvis finns det även ett patent på detta test och forskaren som är med i programmet är involverad i detta företag så han är säkert överlyckligt för all gratis reklam som han fick med i programmet. Du själv kan också utföra testet för ”endast” 300 pund.

Uppdatering: Här är några inlägg från Traningslara där vi tar upp sakerna som nämns i reportaget.

Är Kinesiskan Ye Shiwen dopad?

4

Det var säkert fler än jag som blev väldigt imponerade av den 16 åriga kinesiska simmerskan i 400 m medley som slog fullständigt utklassade alla andra i finalen och slog världsrekordet med mer än en sekund. Direkt efter blev det en väldig massa snack kring dopning och det är väl egentligen inte så konstigt med tanke på hennes fantastiska prestation, hur mycket hon förbättrat sig det senaste året samt att hon är från Kina som har ett mindre bra rykte om sig när det gäller dopning de senaste 10-15 åren ungefär.

Hans Chrunak satt i studion direkt efter och lät väldigt skeptisk och kallade prestationen för märklig och sa saker i stil med att ”det inte finns” osv. Igår publicerades det en artikel i The Guardian där en väldigt framstående coach i USA kallade prestationen för ”unbelievable” och ”disturbing”. Här är ytterligare ett citat från den artikeln som är ganska talande.

The one thing I will say is that history in our sport will tell you that every time we see something, and I will put quotation marks around this, ‘unbelievable’, history shows us that it turns out later on there was doping involved. That last 100m was reminiscent of some old East German swimmers, for people who have been around a while. It was reminiscent of the 400m individual medley by a young Irish woman in Atlanta.

Den här tjejen slog alltså världsrekordet med över en sekund. På ett år har hon förbättrat sitt egna personbästa med 7 sekunder på ett år. På bloggen The Science of Sport gör man även en intressant analys av Ye Shiwens lopp. Det är nämligen så den avslutningen som hon gör på loppet antyder att hon hade en hel del kraft kvar. Normalt när någon slår världsrekord i uthållighetsidrotter slås detta rekord genom en kontinuerligt hög fart. Att höja och sänka hastigheten kräver extra kraft. När en tävling avgörs med en stark spurt innebär det alltså att själva tävlingen inte har gått så snabbt i sig. Den avslutning som Ye Shiwen gjorde antyder att hon skulle kunna förbättra världsrekordet med ytterligare någon sekund eller lite mer än det. Inlägget på The Science of Sport är väldigt intressant och oavsett om man är intresserad av ämnet eller simning i sig så finns där intressanta saker i det så läs det gärna. Så oavsett om man tror det är dopning iblandat eller inte så är det en helt enorm prestation som Ye Shiwen slog till med i 400 meter medley.

Jonas Karlsson på SVT tog också upp ämnet i sin krönika på söndagen och det han tar upp där är också klart värt att lyssna på. Så läs artikeln på The Science of Sport och titta sen på Jonas Karlssons krönika. Även om du inte är intresserad av dopningsfrågan eller om simning så ger de tillsammans ett intressant perspektiv på hur saker kan ses ur olika synsätt beroende på framförare och vad som presenteras.

Jonas Karlssons krönika på SVT angående Ye Shiwen

Jonas Karlssons krönika på SVT angående Ye Shiwen

Lite åsikter om medaljens pris i SVT

6

De två senaste dagarna har SVT visat dokumentären medaljens pris och om du inte sett den kan du nu se den på SVT-play. Tyvärr går inte dokumentären att bädda in här så du får följa länken och se den på SVTs hemsida. Om du inte vill se den där ska den också visas i repris två gånger till, närmst idag kl 15.00. Det finns också en hel del intressant extramaterial på SVTs hemsida som du hittar här.

Överlag tycker jag att dokumentären är bra. Det är väldigt intressant att höra intervjuerna och se bilder från idrottarnas träning. Med det sagt så är jag lite irriterad på den statistik som ges i programmet. Den är egentligen nästan helt intetsägande men samtidigt tror jag många som ser den får en väldigt negativ bild av idrott och då främst friidrott. Att fokus läggs på de värsta skadorna är ju också uppenbart. Stefan Holm klarade sig vad jag vet helt från att operera någonting under sin aktiva karriär och trots att han är en av de större idrottarna som inkluderats i den här studien får han väldigt lite plats. Andra väldigt stora idrottare så som Erica Johansson och Johan Wissman är inte med alls. Det kan ju finnas flera orsaker till att de inte är med men vad jag vet har inte heller de genomgått någon operation.

Statistik som inte säger något

Men vad säger då de siffror som ges i dokumentären? Vad innebär det när man säger att 9 av 10 tävlat eller tränat med en skada? För mig säger de precis ingenting. Vad är det för skada som de har tävlat med? Om någon har dragit av sitt korsband tidigare och blivit opererad. Räknas det då som skada för evigt? För det är man egentligen och du blir aldrig 100 procent efter en korsbandsskada. Du kan många gånger prestera på toppnivå igen, men ditt knä är inte som tidigare. Utan att veta kriterier som ställts vid frågorna i den ”studie” som dokumentärfilmarna genomfört så är datan meningslös. Att som Linus Thörnblad hoppa med tre frakturer i höften är grymt imponernade, höftfrakturer verkar göra sjukt ont.  Men jag tror knappast att 9 av 10 haft så allvarliga besvär. De kanske har räknat skoskav som skada?

Jag vill också veta hur idrottarna mår idag? Visst, vi får veta att 50 procent har fått sluta med sin idrott på grund av en skada men vid vilken ålder var detta? Jag har spelat med många spelare som suttit med ispåsar på någon led efter varje träning och match då de haft ont efter gamla skador. När de slutat har nog många av dessa personer motiverat det med att de inte längre orkade hålla på pga skada. Men samtidigt kanske de har spelat i flera år med skadan och det är först när de närmar sig 30 eller är några år äldre och det blir svårare att hänga med även när man är skadefri som skadan blir en del av ett beslut. Stefan Holm slutade till exempel när han var 32 år. Då sade man att han skulle vara tvungen till operation för att fortsätta. Holm la då av men då hade ju Holm haft över 10 år i världseliten.

Vi får också veta att 4 av 10 idag känner smärta av skador som de fått som aktiva. I den här undersökningen har man endast inkluderat personer som tagit SM-medalj sedan 1998 så vi kan anta att ingen eller väldigt få av de tillfrågade är över 45 år idag. Men hur ofta upplever då idrottarna i den här studien smärta? Och när känner de av smärtan? Är det i varje dag eller någon gång i veckan eller kanske bara någon gång i månaden? Är det hela tiden i vardagen eller kanske bara när de försöker träna? Detta är väldigt viktig information som vi inte får veta någonting om.

Utan den här informationen säger statistiken som ges i den här dokumentären väldigt lite. Om man ska påstå att idrottare gör stora uppoffringar räcker den inte till. Hur många har verkliga besvär i vardagen efter sitt idrottande? Vad är det för men som blir kvar? Det är det här som i alla fall jag vill veta. Att de haft ont och fått bita ihop många gånger när de väl håller på är för mig en självklarhet. Precis som de säger i dokumentären, elitidrott är inte hälsosamt. Det krävs stora uppoffringar.

Alla idrottare kan dra upp en skadelista

Bara för att ge ett exempel för hur lite den här datan faktiskt säger utan mer information så tänkte jag dra lite om mig själv. Jag har aldrig varit på den nivån som idrottarna de tar upp i den här artikeln men jag har ändå en ordentlig skadelista och jag har spelat skadad många gånger om. Den här listan är garanterat inte komplett men det är de skador jag kommer ihåg nu som hållit mig borta från fotboll eller träning i några veckor.

  • Menisk och ledbandsskada på vänster knä, blev bra efter 3 månader utan operation, jag var ~14 år skulle jag tro. Jag kunde känna av det om jag belastade snett i flera månader till efter det. Numera ”inbillar” jag mig att jag fortfarande känner något i samma knä ibland när jag spelar fotboll men det behöver ju inte vara relaterat.
  • En av de större stukningarna, 10 dagar efter skadetillfället

    En av de större stukningarna, 10 dagar efter skadetillfället

    Stukade fötter så många gånger så jag inte kan räkna det. Båda fötterna är dålig men det är främst en som skapar problem. Min högerfot är nu så dålig så jag inte kan slå en passning utan tejpning. Skulle jag göra det utan tejpning får jag direkt ont. Efter hårdare träningar och matcher svullnar den upp och börjar klicka och många gånger har jag även ont i en dag framöver.

    Det här är nog den skada som kommer ge mig mest men senare i livet. Redan nu kan det vara besvärande vissa dagar.

  • Bristningar i båda baksidorna. Den ena så allvarlig så jag fick åka in för MR för utvärdering om eventuell operation.
    Sviter efter min "lättare" hamstringskada i andra benet.

    Sviter efter min ”lättare” hamstringskada i andra benet. Tagen ungefär en vecka efter skadetillfället

    Jag hade dock tur och slapp det eftersom lite av muskeln satt kvar och bristningen var i muskelbuken. Det tog mig ungefär 10-12 veckor innan jag kunde spela fotboll på riktigt igen. Som minne har jag en liten grop i baksida lår.

  • Ljumsbesvär. Som de flesta andra fotbollsspelare haft besvär av ljumskarna i olika omgångar. Som mest har jag haft ont i 4 månader. Det ljumskbesvär oftast är av överbelastningstypen spelar man ofta med denna smärta, ofta med hjälpa av voltaren eller andra smärtstillande.
  • Bruten lilltå. Jag tränade vidare resten av träningen och spelade match dagen efter. Jag drog ner på träningen till ungefär 3 pass i veckan för jag kunde inte stå ut med smärtan men jag spelade match varje helg under den här tiden. Smärtan i tån släppte efter ungefär 8 veckor vill jag minnas. Den har nu läkt något snett men det enda besvär jag har kvar är att jag lätt får skav och blåsor där nu.
  • Båtbensfraktur. När jag fick skadan spelade jag vidare resten av matchen. Frakturen har inte läkt som den ska. Jag har genomgått två operationer och gips i totalt 26 veckor. Jag har fortfarande dålig rörlighet och besväras av smärta i handleden regelbundet. Under tiden jag hade gips tränade jag för fullt och efter 16 veckors gipsning när de insåg att den inte skulle läka gick jag med frakturen i ett par veckor inför operation. Då tränade jag för fullt och spelade matcher.
  • Ett jack under knäskålenEtt antal jack och stygn lite varstans. Bilden här till höger visar mina senaste. Då jacket var precis under knäskålen så var man tvungen att använda någon speciell form av stygn för att jag skulle kunna fortsätta böja i knät. Nu, ungefär 7 månader senare, är jag ganska besvärsfri men det stramar i huden innan jag värmt upp.
  • Axel ur led. När jag drog axeln ur led fick jag byta men man var igång igen och spelade matcher ganska snart. Med lite tejp gick det bra så länge som ingen drog en i armen. När det hände så gjorde det ont i ett par minuter. Axeln har jag fortfarande besvär av då och då, den är verkligen inte lika stabil som andra axeln.
  • Schlatter på båda knäna. Det satt väl i under ungefär 6-7 år upp tills jag var ungefär 18. Ganska klassiska besvär hos ungdomar och när de frågar de unga friidrottarna i den här dokumentären om de är eller har varit skadade är det säkert många som räcker upp handen pga Schlatter. Skadan är dock inte farlig och besvären försvinner efterhand.
  • Tendinos i hälsenorna. Mina hälsenor har besvärat mig till och från i ett antal år nu. Oftast är det dock ganska lindrigt och det är inga problem att träna men någon enstaka gång klarar jag inte jogga och då får det bli cykel istället.
  • Inflammerade slämsäckar. De jag minns är knäskålen och hälen. När jag hade ont i hälen gick jag till skomakaren som gröpte ur mina fotbollsskor och sen fungerade det att spela med dessa och voltarensalva. När det var knäet fick jag vila.

Vad vill jag då ha sagt med den här listan? Givetvis är jag som de flesta andra grabbar och gillar att berätta om mina skador ;) men mest av allt vill jag poängtera att det som tas upp i Medaljens pris inte på något sätt är unikt för friidrott och inte heller för endast elitidrott. Jag är säker på att de flesta som hållit på med idrott under lång tid kan dra upp en lista liknande de som nämns i dokumentären eller som jag drar upp här.

Men trots listan jag drar upp så anser jag själv att jag mår väldigt bra idag. Nu är jag endast 30 år så jag kommer troligen få mer besvär sen. Min poäng är dock att ett uppräknade av skador som de som ges i den här dokumentären inte säger så mycket om verkliga besvär nu eller i framtiden.

Voltaren, Panodil och andra smärtstillande

En annan sak som de tar upp är ätandet av smärtstillande hos idrottarna. Detta är något som är väldigt förekommande och de studier som är gjorda på området visar att en otrolig stor andel av idrottare använder sig av detta. En undersökning under två VM slutspel i fotboll har till exempel visat att hälften av alla spelare använde smärtstillande någon gång under turneringen och 20 procent använde det regelbundet.

Det finns också många eventuella negativa biverkningar av detta där den värsta som man nu misstänker är ALS. ALS är en väldigt hemsk sjukdom och i Italien har man sett att förekomsten av denna sjukdom är högre hos före detta fotbollsproffs än i den vanliga befolkningen och en faktor som nämns där är just NSAID, alltså voltaren, ipren mm. Detta är dock långt ifrån ett klarlagt samband. När det gäller mer bekräftad data så har man visat att NSAID kan försämra läkningen efter den akuta fasen. Det kan också minska proteinsyntesen och leda till magbesvär. Risken är ju också stor att man gör skadan värre.

Summering

Medaljens pris är en dokumentär som helt klart är värd att se bara för intervjuerna med många otroligt bra idrottsmän och idrottskvinnor.  Det är väldigt intressant att få en lite inblick bakom kulisserna och få reda på lite mer kring olika tävlingar, träningar mm.  När det gäller den statistik som tas upp tycker jag däremot dokumentären är värdelös. Att friidrottare precis som andra elitidrottare gör stora uppoffringar vet jag. Nu vill jag veta mer om konsekvenserna. Utan att veta detta är det svårt att göra bedömning om ”det är värt det?” som de upprepar många gånger i dokumentären.

Så om man nu ska ta sig tid att skicka ut frågeformulär till en sån stor mängd idrottsmän som det gjort för den här dokumentären så tycker jag att man i alla fall skulle kunna anstränga sig och samla in lite meningsfull information. Det är möjligt att frågorna var mycket mer detaljerade egentligen och att man har förenklat det för TV och då hoppas jag verkligen att den verkliga datan publiceras i efterhand någonstans.

Visst får vi se några ganska otäcka exempel på skador i den här dokumentären men har man >200 elitaktiva att välja bland så har man också garanterat ganska ”otäcka” skador att visa upp. Överlag är det däremot inte på något sätt några speciella data. Det som tas upp gäller nog inte heller bara elitidrotten även om det är mer extremt när det gäller idrottande med skada. När det gäller problem efter karriären tror jag dock inte 40 procent är särskilt högt.

Jag har hittat en siffra när det gäller före detta fotbollsspelare på elitnivå och där uppger 80 procent att de har smärta under dagliga aktiviteter (1). I den här studien uppger också ungefär 50 procent att de slutade med idrotten på grund av skada. Här har man dock inkluderat personer mellan 20-80 år och ju äldre personer desto större sannolikhet för smärta. En översiktsartikel från 2011 kom fram till att de bättre studierna på skador hos före detta elitspelare visat på en förekomst av artros i fot eller knä på 60-80 procent (2).

Fotboll är säkert inte unikt ur den här aspekten. Skador är nästan lika förekommande i handboll, basket mm. Andra individuella sporter har jag dålig koll på men då de tränar hårt och pressar sina kroppar är det mest största sannolikhet lika vanligt med skador där.

I slutet på den här artikeln verkar man vilja lägga lite av skulden på tränarna. Visst är det lite underligt att alla tjejerna verkar har fått liknande problem och kanske kan man förändra något i träningen för att minska på förekomsten av just det problemet. Samtidigt tränar de dock för att bli bra på ungefär samma sak och överlag är som sagt antalet skador inte så anmärkningsvärda. Att skylla på tränarna tycker jag därför är löjligt. Studier från mitten av 90-talet från Australien har visat att ungefär 20 procent av alla friidrottare i löpnings och hoppgrenarna åker på en stressfraktur varje år (4). Data från Norge visar att 8 procent av deras kvinnliga landslagsidrottarna har haft en stressfraktur under sin karriär (5). I den Norska studien är man väldigt otydlig med vilka idrottare det är som inkluderas men det verkar i alla inte som att det endast är sprintidrottare man inkluderat. En färsk svensk studie publicerad i år där man undersökt aktiva elitfriidrottare visade att stressfraktur drabbat 2,2 procent av dessa idrottare det senaste året (6). Så att stressfrakturer även drabbat fyra elitsprinters som varit aktiva i många år är väl inte förvånande?

I vissa fall är säkert tränaren en orsak och det ska givetvis undersökas. Men skador är något som tillhör elitidrott och en av de vanligaste skadorna inom friidrott är stressfrakturer. Du blir skadad och du kommer få ont som elitidrottare. Är du korkad och tränar fel eller inte lyssnar på din kropp kan du bli mer skadad men även om du sköter det perfekt tror jag du får leva med smärta till och från om du ska vara på elitnivå.

En klassisk studie när det gäller skaderisken inom idrott är utförd i England där man jämförde risken att åka på en skada som leder till missad arbetstid hos fotbollsspelare kontra andra högriskyrken så som bygg och fabriksarbeten. Resultatet blev att risken för skada var 1000 gånger större för fotbollsspelare (3).

Den här dokumentären ger en bra inblick i elitidrottares verklighet men samtidigt tycker jag den ger en dålig bild av friidrotten i Sverige. En mer passande titel på den här dokumentären tycker jag därför hade varit ”Idrottens verklighet – några exempel från våra fantastiska friidrottare”.

Så jag summerar detta inlägg med det som dokumentären öppnade upp med. Elitidrott är inte hälsosamt. Det här klippet är från extramaterialet som inte kom med i dokumentären. Enligt mig är det dock den delen som är mest intressant. Olika experter pratar om skador, ätstörningar och hurvida elitidrott är värt det och om vi verkligen ska uppmuntra barn att satsa på idrott.

Uppdatering:

Här är två läsvärda artiklar till kring dokumentären: