Kategoriarkiv: Spänst

Benstyrka och dropp-hopp som spänstträning

Betydelsen av benstyrka innan man ska utföra dropp-hopp är något som har debaterats många gånger om i olika sammanhang. Dropp-hopp om du inte vet det innebär att du står på någon typ av förhöjning, stiger sen rakt ut i luften, landar på marken och skjuter ifrån och hoppar upp igen.

Dropp-hopp kan utföras på lite olika sätt med lite olika mål. Ibland är målet att ha en så kort kontaktid som möjligt, ibland är målet att maximera hopphöjden efteråt och i vissa enstaka fall är målet att maximera något som kallas reactive strength index. Beroende på vilket mål du har och hur du utför övningen så blir träningseffekten och överföringen till din idrott lite olika men i det stora hela är dropp-hopp spänsträning. Och även om du skulle utföra övningen ”fel” sett till din idrott kommer du säkerligen att bli bättre på din idrott ändå eftersom det är ganska god överföring från det ena till det andra. I alla fall innan du är på en hög prestationsnivå.

Hur som helst finns det flera saker med dropp-hopp som är värda att ta i beaktande. Den allra viktigaste punkten enligt mig är att även om dropp-hopp är en väldigt effektiv form av spänstträning är det också en träningsform som kan belasta kroppen väldigt hårt. I min föreläsning om styrketräning för barn som jag höll för Idrottsmedicin Syd för några månader sen hade jag med belastningen vid ett dropp från 30 cm höjd och påpekade att den ligger omkring 2-3 gånger kroppsvikten. Så vid ett dropp-hopp får din kropp absorbera stor krafter.

Dropp-hopp är dessutom ganska förädiska i att det oftast inte är särskilt jobbigt att utföra. Du kan ganska lätt och utan någon stor trötthet utföra så många dropp-hopp så att du nästa dag vaknar upp med ömma hälsenor och en värkande rygg. Så det är en övning där färre repetitioner med hög kvalité är långt mycket viktigare än kvantitet.

En annan faktor kring dropp-hopp som ofta diskuteras är som jag skrev vid starten utövarens benstyrka. Ett väldigt vanligt påstående kring dropp-hoppsträning är att du ska klara av minst 150 procent av din kroppsvikt i knäböj innan du påbörjar övningen. Någon faktiskt grund till just den gränsen saknas dock och det var det som forskarna i dagens studie tänkte studera.

J Strength Cond Res. 2013 May 8.
The Importance of Maximal Leg Strength for Female Athletes When Performing Drop Jumps.
Barr MJ, Nolte VW.

A common suggestion is that a predetermined level of maximal leg strength is required before drop jump (DJ) training can begin. This study sought to examine the relationship between maximal squat strength (1RM) and DJ performance in 15 female rugby players (n=15). The subjects were tested for 1RM, countermovement jump (CMJ), squat jump (SJ) and DJs from 0.24m, 0.36m, 0.48m, 0.60m, 0.72m and 0.84m. Jump height (JH) was calculated for all jumps and relative peak eccentric force (RPEF), relative peak concentric force (RPCF), ground contact time (GCT) and Reactive Strength Index (RSI) were also calculated for DJs. Pearson correlations were used to examine the relationship between 1RM relative to body mass (1RM/BM) and JHs, RSI and GCTs during DJs. Subjects were placed into a high strength (HS) or low strength (LS) group depending on whether or not their 1RM/BM was >1 or <1. T tests and two way ANOVAs were used to compare the groups. A Fishers post hoc test was used for the ANOVAs with significance set at p<0.05. A large correlation between JH and 1RM/BM was shown at the 0.84m dropping height (r=0.56). A significant overall different was found between the HS and LS group for DJ JH with a post hoc analysis revealing a significant difference at the 0.84m drop height (p=0.029). It is likely beneficial for female athletes to achieve high levels of maximal leg strength if they are going to use high (>0.8m) drop heights when performing drop jumps.

Det man gjorde i den här studien var alltså att man tog 15 stycken rugbytjejer och testade dem i maxstyrka i knäböj fram (även kallat frontböj). Deltagarna delades därefter in i två olika grupper. En grupp med de tjejer som inte klarade sin egna kroppsvikt och en grupp med tjejerna som gjorde det. Därefter testade man alla tjejerna i dropp-hopp från olika höjder.

Det man först och främst fann i den här studien som inte framgår av abstraktet var att de starkare gruppen var bättre än den svagare gruppen på alla tester. Detta är ett resultat som återkommer i mer eller mindre alla studier som jämför maxstyrka och spänst. Det krävs helt enkelt en hög benstyrka för att kunna hoppa högt och särskilt när det gäller ”andra idrottare” som i det här fallet så brukar sambandet vara ganska starkt mellan styrka och spänst/explosivitet. Jag har skrivit mer om detta i inlägget Unga idrottare som styrketränar presterar bättre.

Det man även fann i den här studien var att den svagare gruppen med tjejer tappade mer i prestation när deltagarna utförde dropp-hopp från 84 cm höjd. Om du vet något kring dropp-hopp sen tidigare vet du att 84 cm är ett väldigt högt dropp-hopp och jag personligen var faktiskt förvånad att man först en såg en skillnad på den höjden. Jag misstänker dock att det är ett typ II fel som gör att man inte fann någon skillnad på lite lägre höjder.

Med typ II fel menas att man i en studie inte lyckas finna en statistiks skillnad trots att det i själva verket finns en skillnad där. Att det blir ett typ II fel kan bero på många olika saker men en vanlig faktor är att det är få deltagare i studien vilket gör att studiens ”power” som det kallas inte blir tillräckligt stor och förmågan att se mindre skillnader mellan grupper försvinner. Här under kan du se de faktiska värdena för grupperna och jag tycker i alla fall att det mycket väl skulle kunna finnas en skillnad hos deltagarna redan vid 60 cm.

Deltagarna som var starka hoppade högre

Skillnaden i den höjd som den starka och den svaga gruppen klarade av att uppnå efter olika dropphöjder.

Hur som helst tycker jag ändå att det här är ganska överraskande resultat. Jag hade först och främst förväntat mig en större påverkan på båda gruppernas hopphöjd när de föll från den högre höjderna. Att falla från 84 cm innebär väldigt stora krafter. I den här studien mätte man upp det till 8 gånger kroppsvikten. Detta är inte så konstigt om du läst fysik och känner till gravitationskonstanten men det är något man lätt glömmer bort.

Så trots att deltagarna alltså först absorberade all den kraften hoppade de ändå nästan lika högt. Nu sa man till deltagarna i den här studien att de skulle hoppa så högt som möjligt och det inte fanns någon begränsning på kontakttiden vilket gör att det här kan ha varit väldigt långsamma hopp där de mer eller mindre stannat i botten för att sen sätta fart igen.

Så om man dropp-hopp med målet att hoppa så högt som möjligt verkar inte maxstyrka vara särskilt hindrande när det gäller val av höjd. Att använda sig av säg 60 eller 70 cm höjd är väldigt högt det med och inget man ska ge sig på som ovan även om det skulle fungera rent hopphöjdsmässigt. Skaderisken och absorptionen av väldigt höga krafter finns ju ändå kvar. I den här studien testade man även indirekt kontakttiden via reactive strenght index och den försämrades också vid högre höjder. I den svaga gruppen såg man en trend mot detta redan vid 48 cm och hos den starka gruppen vid 60 cm.

Summering

Det är alltid svårt att dra några större slutsatser från den här typen av studier. Men då det inte fanns någon mätbar försämdring i resultat eller ens större trend till det upp emot i alla fall 32 cm i dropp-hoppshöjd även hos den svagare gruppen i den här studien. Så klarar du din kroppsvikt i djupa knäböj fram finns det ingen orsak att tro att dropp-hopp från mindre höjder skulle vara negativt eller verkninglöst.

Kan statisk stretching försämra prestationen i 24 h?

Statisk stretching kan försämra prestationenDe senaste kanske 10 åren och definitivt de senaste 5 åren så har statisk stretching tappat väldigt mycket i anseende. Från att ha varit något som mer eller mindre alla utförde både före och efter träning så ger statisk stretching numera en väldigt negativ reaktion hos de flesta som är något sånär pålästa inom träningsvärlden.

Orsaken till att statisk stretching föll så snabbt i aktning var att det började dyka upp studier som visade att om du genomförde statisk stretching innan till exempel ett hopptest så hoppade du sämre. Det samma gäller en mängd andra explosivare tester och det finns numera en hel del översiktsartiklar och meta-analyser som visar detta (1, 2).

Problemet med dessa artiklar är att studierna som används som material alla är utförda i situationer som jag inte anser återspeglar verkligheten särskilt väl. Många gånger är det till och med statisk stretching som används som enda formen av uppvärmning. I andra situationer är det först uppvärmning, sen statisk stretching och direkt efter går man på maxtesterna.

Det är ingen tvekan om att statisk stretching alltså kan påverka en muskels explosivitet negativt. Flera studier har också visat att det sannolikt är så att ju längre man stretchar desto större blir den negativa effekten samt att ju närmre inpå själva stretchingen du utför testerna desto mer negativ blir effekten.

Fram till idag var jag dock själv ganska övertygad om att den negativa effekten från statisk stretching endast var kortvarig. Till exempel har man i tidigare studier visat att det inte blir någon försämring i prestation bara deltagarna genomför lite ytterligare uppvärmning i 10 minuter efter stretchingen (3).

Den här studien publicerades dock för några dagar sen och ger en helt annan bild på hur länge den negativa effekten från statisk stretching kan bestå.

J Strength Cond Res. 2013 Apr 23. [Epub ahead of print]
Static Stretching Can Impair Explosive Performance For At Least 24 Hours.
Haddad M, Dridi A, Moktar C, Chaouachi A, Wong DP, Behm D, Chamari K.

The aim of this study was to compare the effects of static versus dynamic stretching on explosive performances and repeated sprint ability (RSA) following a 24-h delay. Sixteen young male soccer players performed 15-min of static stretching (SS), dynamic stretching (DS), or a no stretch control condition (CC) 24-h before performing explosive performances and RSA tests. This was a within-subject repeated measures study with SS, DS, and CC being counterbalanced. Stretching protocols included 2 sets of 7-min 30-sec (2 repetitions of 30-sec with 15-sec passive recovery) for five muscle-groups (quadriceps, hamstring, calves, adductors, and hip flexors). 24-h later (without any kind of stretching in warm up), players were tested for 30-m sprint test (with 10- and 20-m lap-times), 5 jump-test (5JT), and RSA test. Significant differences were observed between CC, SS and DS with 5JT (F=9.99, p<0.00, ES=0.40), 10m sprint time (F=46.52, p<0.00, ES=0.76), 20m sprint time (F=18.44, p<0.000, ES=0.55) and 30m sprint time (F=34.25, p<0.000, ES=0.70). The significantly better performance (p<0.05) was observed after DS as compared to CC and SS in 5JT, and sprint times for 10m, 20m and 30m. In contrast, significantly worse performance (p<0.05) was observed after SS as compared to CC in 5JT, and sprint times for 10m, 20m and 30m. With RSA, no significant difference was observed between different stretching protocols in total time (F=1.55, p>0.05), average time (F=1.53, p>0.05), and fastest time (F=2.30, p>0.05), except for the decline index (F=3.54, p<0.04, ES=0.19). Therefore, SS of the lower limbs and hip muscles had a negative effect on explosive performances up to 24-h post-stretching with no major effects on RSA. Conversely, DS of the same muscle groups are highly recommended 24-h before performing sprint and long-jump performances. In conclusion, the positive effects of DS on explosive performances seem to persist for 24-h.

Det här är minst sagt häpnadsväckande resultat, i alla fall för mig. Deltagarna i den här studien genomförde alltså vid olika tillfällen en uppvärmning följt av två olika typer av stretchingprogram eller ingenting alls. Stretchingprogrammen var antingen statisk stretching eller dynamisk stretching. Och det som är anmärkningsvärt är att när deltagarna genomförde statisk stretching var deras prestationsförmåga försämrad ett dygn senare!

När deltagarna istället hade genomfört dynamisk stretching dagen innan så var deras prestation istället förbättrad 24 timmar senare.

Statisk stretching försämrar prestationen och dynamisk förbättrar

Skillnaden i prestationsförmåga 24 timmar efter att deltagarna antingen inte stretchat alls, genomfört statisk stretching eller dynamisk stretching.

Deltagarna genomförde precis samma uppvärmning inför testerna och den innehöll ingen typ av stretching. Jag har läst igenom metoddelen två gånger nu och kan inte hitta någon som helst förklaring till resultatet förutom att det har varit just stretchingen dagen innan som påverkat.

Det här resultatet behöver givetvis upprepas ändå men skulle det visa sig att det stämmer så kanske man ska hålla sig borta från längre statisk stretching även dagen innan test eller tävling. Men det ska ju dock sägas att tidigare studier inte alltid ens funnit en negativ effekt av statisk stretching bara den efterföljs av lite idrottsspecifik uppvärmning (3). Så det finns frågetecken kvar att reda ut kring när statisk stretching verkligen kan vara negativt.

Mer långsiktiga studier på kontinuerlig stretching sen tidigare har även visat på positiva resultat i form av till exempel bättre sprintteknik (4) eller bättre teknik i bänkpress (5). Så det kan fortfarande finnas orsaker att inkludera statisk stretching oavsett. Men andra typer av stretching är nog oftast att föredra om de rent praktiskt går att genomföra lika bra.

Hur du hoppar högre vid ett hopptest

Du kan förbättra din prestation med någon centimeter genom att använda dig av postaktiveringspotentialFör lite mer än två veckor sen skrev jag ett inlägg om hur du kan förbättra längden på din sving tillfälligt genom att utnyttja fenomenet postaktiveringspotential, Hur du slår hårdare som golfspelare.

Postaktiveringspotential är ett ganska häftigt fenomen som innebär att du efter en tung ansträngning och några minuters vila kan prestera mer explosivt än du kunde innan den ansträngningen.Till exempel så kan du hoppa lite högre om du på rätt sätt gör några knäböj och kan utnyttja postaktiveringspotentialen efter det.

Exakt vad detta beror vet man vad jag vet inte men jag brukar se det framför mig som någon typ av smörjning av nervsystemet. Typ att den stora aktiveringen vid det tunga lyftet innebär att ”banan är redo” för en snabb signal senare och prestationen blir förbättrad.

Hur som helst så finns det ett problem med postaktiveringspotential och det är att om de tunga lyften du utför innan innebär att du blir trött så kan istället din prestation försämras. Du vill alltså få en nära inpå full aktivering och sen vill du att den effekten ska kvarstå samtidigt som du hinner återhämta dig helt rent energimässigt.

Frågan är ju då hur mycket arbete du ska utföra i det tunga setet och sen hur länge du ska vila. Detta är två variabler som inte bara är beroende av varandra utan studier på området har också visat att de troligen också är beroende av hur vältränad personen är från början. Detta tycker jag verkar vettigt rent intuitivt då en vältränad idrottare inte blir lika tagen samt återhämtar sig snabbare från ett tyngre set knäböj till exempel.

För några dagar sen publicerades en meta-analys som ändå försökte ge svaret på hur lång tid vilan bör vara mellan den tunga ansträngningen och det explosiva arbetet (1).

The purpose of this meta-analytic review was to examine the extent and quality of research on the post-activation potentiation acute effect of rest interval manipulation on jumping performance. This manuscript adopted the recommendations from the Preferred Reporting Items for Systematic Reviews and Meta-Analyses Statement. Criteria eligibility included crossover, randomised, non-randomised and counterbalanced studies that observed the voluntary muscle action-induced post-activation potentiation on jumping performance. Fourteen studies selected by two independent raters were included in the analysis. The rest intervals involved ranges including 0–3, 4–7, 8–12 and ≥16 min. The results demonstrated medium effect sizes for rest intervals 0–3 and 8–12 min (-0.25, Confidence Interval (CI): -0.51 to 0.01 for 0–3 min; 0.24, CI: -0.02 to 0.49 for 8–12 min) and a small effect for other ranges (0.15, CI: -0.08 to 0.38 for 4–7 min; 0.07, CI: -0.21 to 0.24 for ≥16 min). There was no evidence of heterogeneity for sub-groups (I 2 = 0%; P < 0.001) and no indication of publication bias (Egger’s test, P = 0.179). While a rest interval of 0–3 min induced a detrimental effect on jump performance, the range including 8–12 min had a beneficial impact on jump height. Findings suggest that the rest interval manipulation seems to affect post-activation potentiation magnitude and jump height.

Som du kan utläsa av abstraktet så var det 8-12 minuters vila från det tyngre arbetet till hopptestet som fungerade bäst för att öka hopphöjden. De anger inga faktiska värden i den här studien men vanligen ligger prestationsförbättringen någonstans kring 2-5 % vilket för de flesta av oss skulle vara 1-2 cm högre.

Dock ska det nämnas att ingen effekt verkligen var signifikant i den här meta-analysen utan det man pratar som är så kallade effect sizes vilket är lite annorlunda. Något förenklat kan man säga att det är ett sätt att försöka se den verkliga storleken av en möjlig effekt. Effect sizen är dessutom låg i den här studien även om de kallar den för medium. Orsaken till det är den stora standardavvikelsen som jag återkommer till sen.

Trots resultatet inte blev signifikant och trots en ganska låg effect size så tror jag att den här effekten verkligen finns där. Jag tycker det verkar rimligast om man ser till den faktiska datan och hade det funnits fler studier på området är jag ganska säker på att resultatet också blivit signifikant. Så låt oss i alla fall anta att jag har rätt och då finns där lite intressant information att få ur den här studien.

Precis som i meta-analysen på ökat proteinintag jag skrev om på Traningslara för några dagar sen så är det så att det finns få individuella studier som visat på signifikant bättre resultat. I det här fallet är också standardavvikelsen stor vid de olika försöken. Här under kan du se två så kallade forest plots från studien.

Två forest plots från studien som visar att på resultaten vid 4-7 och 8-12 minuters vila

Två forest plots från studien som visar att på effekten av 4-7 och 8-12 minuters vila på hopphöjden. Inga av resultaten är signifikanta och många av studierna har en stor standardavvikelse.

Den stora standardavvikelsen är det som jag egentligen tycker är mest betydande här. Den tycker jag visar på att om du ska försöka utnyttja postaktiveringspotential i din träning behöver du troligen testa dig fram till vilken form av aktivering du ska använda dig av först och sen hur lång vila du behöver efter för att du ska kunna utnyttja effekten.

Att endast sätta ett standardvärde för en hel grupp eller säga att 8-12 minuter är bäst för alla fungerar ju uppenbarligen inte. För även om du möjligen kan säga att trenden för gruppen i stort är mot bättre resultat kan du ju också se att flera deltagare i mer eller mindre alla studier har presterat sämre när de har använt sig av den längden på vilan.

Summering om postaktiveringspotential

Postaktiveringspotential är enligt mig väldigt intressant men det saknas en hel del kunskap på området. Inte nog med att det inte finns något bra standardiserat sätt att få fram effekten så finns det ännu mindre som visat på att du har någon faktisk nytt av att utnyttja effekten i din träning. Det som finns är anekdoter från idrottare samt berättelser från ryska tränare och forskare som använder metoden och säger att de forskade på den under kalla kriget (mer info kring östblocket under kalla kriget här, Kalla kriget och ryssarnas forskning).

 

Vill du ändå testa på det här med postaktiveringspotential får du för närvarande helt enkelt prova dig fram till vad som fungerar bäst för dig. Det som den här studien tillför är att den ger dig ett riktmärke mot vilken längd på vilan du bör prova först. För de flesta av oss presterar ju bäst vid 8-12 minuters vila. Så om du inte har någon aning om vad som fungerar bäst för dig så anta att du tillhör den stora massan och börja testa med 8-12 minuter. Sen kan man prova sig framåt därifrån.

Jag avslutar med ett klipp på en man som kan det där med att hoppa. Om han använde sig av någon typ av postaktiveringspotential har jag dock ingen aning om :)

Val av vikt och hastighet vid explosiv träning

En man med enorm explosivitet!

Pyrros Dimas – En man med enorm explosivitet

Jag skrev precis det här i ett svar till en vän som undrade en sak över mejlen. Tänkte att det säkert kunde vara intressant för många som läser här med. Det är inga referenser, inga exempel från studier eller likande* utan mer jag som skriver fritt.

Det är inte direkt vanligt på internet men jag gör det ofta och gärna om du träffar mig i person någon gång :)

Frågan jag fick var från en fighter som undrade hur det är med rörelsehastighet och hur det påverkar maxstyrka och explosivitet.

Det där är en svår fråga att svara på faktiskt. Målet ska alltid vara maximal hastighet i den koncentriska fasen. Men sen är det inte säkert att själva rörelsen behöver gå särskilt fort i sig. Det man vill träna är ju nervsystemet och då är det full ”output” från det som är viktigt. Sen om vikten är lite lättare och rörelsen går fort eller om vikten är tung och rörelsen går sakta trots full ”output” så verkar det inte spela någon större roll. Man blir bättre på att skapa kraft fort oavsett. I alla fall har man inte lyckats skilja de här två sättet att träna i studier än så länge.

Rent praktiskt är det dock lättare att verkligen ge max med lättare vikter och övningar så som kast med medicinboll och liknande. Att verkligen ge 100 % i en knäböj är svårt för väldigt många om de egentligen får upp vikten med 80 % kraft. Säger man maximal hastighet så kör det ändå gärna kanske på 95 % istället. Tränar du då istället kast med medicinboll kan du lätt mäta ansträngningen. Blir längden på kastet sämre så tog personen inte i maximalt alt. är för trött för explosiv träning.

En kort text som ändå summerar en hel del när det gäller träning för maxstyrka och explosivitet. Det ska sägas att när det gäller verklig träning på elitnivå som till exempel friidrottare eller styrkelyftare där maxstyrkan eller explosiviteten verkligen är hastighetsberoende så tror jag personligen att även valet av motstånd är viktigt. Om inget annat så för specificiteten. Särskilt för en sprinter måste muskeln vara tränad för de otroligt snabba kontraktionerna.

Men oavsett vilken nivå du är på så är intentionen att göra något så snabbt som möjligt viktigaste och för nybörjare och hyfsat tränade verkar det vara det enda som betyder något.

*Även om jag inte anger referenser är jag säker på att jag skulle kunna backa upp det. Du får lite på mig den här gången ;)

Hur du slår hårdare som golfspelare

Den här studien publicerades för några dagar sen och jag tyckte resultatet var tillräckligt intressant för att skriva en liten kommentar om den här. Det man har studerat är effekten av postaktiveringspotential på svingen hos 16 stycken golfspelare.

J Strength Cond Res. 2012 Sep 21. [Epub ahead of print]
The Effects of Post Activation Potentiation on Golf Club Head Speed.
Read P, Miller SC, Turner AN.

ABSTRACT: In golf, an increase in club head speed (CHS) has been shown to increase driving distance and is correlated with handicap. The purpose of this study was to investigate the effect of a post activation potentiation (PAP) intervention on club head speed (CHS). A Flight Scope Launch Monitor was used to record CHS in 16 golfers (aged 20.1 ± 3.24 years, handicap 5.8 ± 2.26) during two testing sessions that were separated by one hour, using a counterbalanced design. The mean CHS of three swings was recorded with (experimental) and without (control) three preceding countermovement jumps (CMJ). An increase in CHS of 2.25 mph (effect size, 0.16; p<0.05) one minute after the CMJ intervention was recorded. Therefore, acute enhancements in CHS are possible when performing a CMJ prior to a golf drive. This may have implications for training and on-course performance enhancement as a result of increased driving distance and possible reductions in handicap; this PAP intervention is practically viable.

Lite kort om postaktiveringspotential

Postaktiveringspotential är ett fenomen som innebär att du efter en nära inpå maximal prestation har en förhöjd explosivitet ungefär 2-14 minuter efter ansträngningen. Den klassiska varianten av detta är 2-3 tunga repetitioner knäböj som sen följs av ett vertikalhopp. Om vikten är väl vald och vilotiden den rätta kan detta leda till en förbättrad hopphöjd på några procent.

En klassisk historia när det gäller postaktiveringspotential är att Ben Johnson lär ha utfört ett par tunga knäböj innan finalen på 100 meters i Seoul 1988. Detta har senare visat sig vara en skröna men det är fortfarande ofta en berättelse när man ofta kan få höra tillsammans med diskussioner kring postaktiveringspotential.

Hurvida man kan använda sig av postaktiveringspotential för att förbättra träningseffekten är något som är dåligt studerat men under kalla kriget var det i alla fall en teknik som utnyttjades av explosiva idrottare i det gamla öst.

Om denna studien på golfspelare

Som du kan läsa av abstraktet till den här studien så svingade golfspelarna klubban snabbare efter ett antal vertikalhopp. Detta tycker jag är intressant av två olika orsaker. Den första orsaken är rörelserna här inte är speciellt lika varandra. I de allra flesta tidigare studier på postaktiveringspotential som jag tidigare läst har handlar om knäböj/benspark vanligtvis följ att upphopp eller sprint. Alltså rörelser som liknar varandra när det gäller musklerna som används och många gånger även i rörelsemönster.

I den här studien har man alltså använt sig att upphopp och detta har sen gett en överföring i form av en snabbare sving. Detta är två ganska skilda rörelser. Detta får mig att fundera kring att postaktiveringspotential kanske inte bara handlar om att aktivera musklerna och nerverna till musklerna utan det handlar kanske även om att få till rätt mental inställning?

Den andra faktorn är att man i den här studien har använt sig av upphopp (counter movement jump) som aktivering istället för de mer klassiska formerna av aktiveringen som normalt är knäböj/benspark. Då Golf och många andra sporter inte utförs i närheten av en skivstång eller bensparksmaskin så innebär detta att fenomenet postaktiveringspotential möjligen är lättare att utnyttja i andra sporter.

Jag är lite tveksam till resultatet

Även om resultatet i studien är intressant så är jag lite tveksam till om det verkligen är postaktiveringspotential man har mätt upp. Kanske är det bara en ytterligare uppvärmningseffekt utöver de 10 minuters uppvärmning som golfspelarna fick innan testerna i den här studien? Detta nämns också som en möjlig förklaring i diskussionsdelen till studien. Förhoppningsvis kommer det fler studier framöver som kan ge lite mer klarhet. Tillsvidare kan ju du ju testa detta själv om du spelar golf. Förbättringen hos försökspersonerna i den här studien var 2 procent så det kan ju ge några extra meter med drivern :)

SCMSS del 2 – Musklers anpassning och prestation

Det här är del två av de inlägg där jag summerar de föreläsningar och workshops som jag besökte på Scandinavian Congress of Medicine and Science in Sports förra helgen. I det här inlägget är det symposiet Muscle Adaptation and performance.

De här två timmarna var mest om genomgång av grunderna när det gäller styrketräning för explosivitet. I princip alla exempel som togs upp var på hur tung styrketräning kan leda till en förbättrad prestation och en ökad så kallad Rate of Force Development, RFD. De tre bilderna här under ger en väldigt enkel summering av det huvudsakliga som togs upp på detta symposium.

Styrketräning har en positiv effekt på en idrottares RFD

Styrketräning har en positiv effekt på en idrottares RFD som i sin tur gör en idrottare snabbare och mer explosiv

En summering av effekter från styrketräning

En summering av effekter från styrketräning

Styrketräningen ska givetvis genomföras med ordentliga vikter

En förutsättning för resultaten är ovanför är givetvis att styrketräningen genomförs med ordentliga vikter. Lite kul att Arnold även syns på presentationer av den här typen i så här formella sammanhang.

Det som jag tyckte var mest intressant i den här föreläsningen kom dock lite senare när det handlade om skillnader mellan män och kvinnor och deras svar på styrketräning. En forskare från Danmark berättade då om resultat från en ännu inte publicerad studie som visade att P-piller troligen har en anabol effekt hos kvinnor som styrketräning.

Jag la upp detta på Twitter och jag fick en kommentar tillbaka som i alla fall jag tolkade som negativ där personen i fråga nog trodde att jag rekommenderade P-piller och skrev tillbaka med alla biverkningar man kan få från P-piller. Detta var givetvis inte orsaken till att jag la upp bilden utan det är för att detta resultat, om det visar sig stämma, öppnar upp ett riktigt getingbo när det gäller dopning. Om P-piller skulle visa sig vara anabolt för kvinnor så ger detta kvinnor som tar P-piller en möjlig fördel. Att klassa P-piller som dopning är dock av förklarliga skäl inte lika lätt som att dopningsklassa Testosteron.

P-piller kan eventuellt fungera anabolt hos kvinnor

P-piller kan eventuellt fungera anabolt hos kvinnor. De här resultaten är från en ännu opublicerad studie

Övriga saker som togs upp under de här föreläsningarna var mest varför styrketräning höjer RFD och hur mycket olika muskelfiber ökar i muskelmassa. Saker som är väldigt intressanta de med men huvudbudskapet var att styrketräning ökar RFD och detta är troligen viktigare än ökningar i muskelmassa eller maxstyrka när det gäller förbättrad prestation.

Gener och snabbhet

Att det är afrikaner från Västafrika som totalt dominerar 100 meter sprint har nog inte undgått någon. Till dags datum är det faktiskt endast 4 person som inte har rötterna i Västafrika som har lyckats springa 100 meter under 10 sekunder. Detta ska då jämföras med 78 stycken sprinters med rötter från Västafrika. Det är även intressant att notera att när det gäller dessa 78 så har de flera som växt upp och representerat lite olika länder. Det verkar med andra ord inte som att det är en fråga om endast miljö utan även genetiska förutsättningar.

Ett klassiska startfält i en 100 meters final

Ett klassiska startfält i en 100 meters final

Frågan är dock hur stor del av det hela som är gener och hur stor del som är träning. En annan intressant fråga är hur mycket bättre förutsättningar en person med rötter från Västafrika har att bli snabb jämfört med till exempel någon med rötter från Europa. Till skillnad mot långdistanslöpning där det finns en hel del studier som tittat på skillnaden mellan tex kenyaner och européer så finns det egentligen inga studier alls som försökt identifiera skillnader mellan västafrikaner och övriga världen.

Den enda studie jag lyckats hitta på området är faktiskt en här.

Int J Sports Med. 2005 Nov;26(9):798-802.
Influence of ethnic origin on predictive parameters of performance in sprint running in prepubertal boys.
Babel K, Hertogh C, Hue O.

Afro-American and Caribbean athletes have long dominated sprint running, although the reasons for their disproportionate success remain unclear. The studies of sprinting ability in blacks versus whites have shown contradictory results. This study compared the anthropometric measurements and the physical test results (vertical jump and sprint) of Caucasian and Afro-Caribbean prepubertal boys. Seventeen healthy untrained prepubertal boys, 8 Caucasians and 9 Afro-Caribbeans (11.49 +/- 0.74 years) performed vertical jump tests (a countermovement jump according to the Sargent method, using Abalakov material) and short sprints (30 m). Age, height, weight, and fat mass percentage were also recorded. The sprints were filmed to determine the number of strides over the 30 m. No significant difference was noted for sprint performance between the Caucasians and Afro-Caribbeans (respectively, 5.59 seconds +/- 0.44 vs. 5.51 s +/- 0.50). The predictors of sprint performance differed between the two groups: the vertical jump test was the main predictor for the Caucasian group, whereas the stride number/height ratio was the main predictor for the Afro-Caribbean group. This last group had better ratio (0.14 +/- 0.15 vs. 0.16 +/- 0.02, p < 0.05) and better jump test results (36.77 cm +/- 2.90 vs. 31.12 cm +/- 4.76, p < 005). The prepubertal Afro-Caribbeans seemed to be endowed to run faster but they did not.  We hypothesize that they were unable to use their greater leg strength to develop an optimal stride. Further study is needed to investigate what occurs at other maturational stages.

Vad som är intressant med den här studien är att man tog unga pojkar som inte tränade för att bli snabbare. På detta sätt utesluter man till stor del inverkan från träning. Studien verkar vara utförd i Frankrike och båda grupperna av barn kommer därifrån så deras uppväxt har troligen varit ganska lik sett till fysisk aktivitet.

Det man såg i den här studien var att barnen från Västafrika hoppade högre än barnen med europeiska rötter. Trots detta såg man ingen skillnad i sprinthastighet mellan grupperna. Detta är lite förvånande då vertikalhopp är ett mått på benstyrka och benstyrka är i sig väldigt avgörande när det gäller att springa fort. Författarna till studien spekulerar kring varför resultatet blev som det blev och de möjliga förklaringar som de tar upp är:

  1. De inkluderade för få barn. Som du kan se är det endast 17 barn med i studien vilket är lite. Om skillnaden inte är stor mellan grupperna man jämför är då sannolikheten väldigt liten att man ska se någon skillnad. I fall det verkligen finns någon skillnad och den här studien inte lyckades finna den på grund av få deltagare så har det blivit ett så kallat typ II fel. Typ II fel innebär att man misslyckas med att se en skillnad som faktiskt finns.
  2. Skillnaden i vertikalhopp mellan grupperna var inte stor nog för att få någon betydande inverkan på tiden på 30 meter sprint
  3. Barnen var så unga i den här studien att de inte lärt sig koordinera och hantera styrkan vid sprint. Så barnen från Västafrika kunde alltså inte ännu förverkliga deras högre potential.

Forskarna diskuterar en del kring vilken förklaring som är mest trolig i diskussionsdelen och slutsatsen blir att alla tre faktorerna troligen spelar in. Personligen tror jag också att det är så.

Tyvärr finns det som sagt inte mycket mer studier på det här området än den här lilla lilla studien. Det hade ju varit väldigt intressant med fler studier på lite äldre barn och vuxna samt longitudinella studier där man följer barn över några år för att se deras utveckling. Men ska man ta den här studien för något så tycker jag den visar på att även om västafrikaner skulle ha en genetisk fördel så är överlappningen mellan olika populationer stor. Med det menar jag att precis som det mesta annat när det gäller prestation och mänsklig fysiologi så följer vi människor en normalfördelningskurva.

Exempel på en normalfördelning.

Exempel på en normalfördelning. De allra flesta människorna hamnar i mitten men några sticker ut genom att vara väldigt bra eller väldigt dåliga. Om man skulle tagit en sån här kurva för västafrikaner och en för européer så hade troligen västafrikanernas kurva varit lite mer mot snabb och explosiv hållet men överlappningen hade varit väldigt stor. Endast på elitnivå blir det tydligt att där finns en skillnad.

Vissa är väldigt bra, vissa är väldigt dåliga och de allra flesta ligger någonstans i mitten. Och skillnaden mellan människor från Västafrika och Europa eller Asien är då kanske märkbar om man tittar på var medelvärdet ligger men sett till individer är det omöjligt att säga vem som kommer vara snabbast. På yttersta eliten blir det uppenbart om vissa genetiska drag ger en fördel i sporten men precis under eliten blir det en väldigt blandning.

En gissning från min sida. Men den här studien är väl ett litet litet stöd för det. Sen har jag under många års fotbollsspelande sprungit ifrån många svarta spelar och då är jag ändå inte särskilt snabb. Så alla med Afrikanskt ursprung är inte snabba i alla fall ;)