Kategoriarkiv: Skadeförebyggande

Antiinflammatorisk medicin och styrketräning

Jag har skrivit ett par gånger tidigare om antiinflammatorisk medicin här på bloggen, NSAID efter muskelskada – Är det alltid dåligt? och Mer om NSAID och muskelbygge. Om jag kort skulle summera dessa två inlägg så är det att NSAID används alldeles för mycket både inom träningsvärlden och samhället i stort. Det kan givetvis göra nytta men du behöver veta när så är fallet. Om du inte vet det så kan det till och med hindra dig istället för att hjälpa dig vilket jag främst gick igenom i den andra länken ovan.

Igår publicerades det en översiktsartikel i Journal of Applied Physiology som åter igen gör ämnet lite aktuellt och samtidigt tänkte jag att det kunde vara en bra ursäkt att skriva lite kort om satellitceller.

Journal of Applied Physiology May 16, 2013
Does an NSAID a Day Keep Satellite Cells at Bay?
Mackey AL

Non-steroidal anti-inflammatory drugs (NSAIDs) are widely consumed among athletes worldwide, despite growing evidence for a negative influence on the adaptation of skeletal muscle to exercise, at least in young healthy individuals. This review focuses on the potential of NSAIDs to alter the activity of satellite cells, the muscle stem cell responsible for repair and maintenance of skeletal muscle. The signaling pathways that are potentially modified by NSAID exposure are also considered. Growth factors as well as inflammatory cells and connective tissue appear to be key factors in the response of muscle under conditions where cyclooxygenase and prostaglandin activity are blocked through NSAID ingestion or infusion. Discrepancies in the literature regarding the response of young and old individuals are addressed, where it appears that the elderly may benefit from NSAID ingestion, although this clearly requires further study. The long-term implications for the muscle of the apparent inhibitory effect of NSAIDs on satellite cells in younger individuals are not clear and it is possible these may first become apparent with chronic use in athletes training at a high level or with advancing age. Reports of the potential for NSAIDs to alter prostaglandin and growth factor signalling provide a basis for further study of the mechanism of NSAID action on satellite cells.

Det här är som du säkert kan förstå av abstraktet en ganska detaljinriktad artikel och jag kommer bara att återge den i ganska breda drag här. Det som författaren främst tittat på är hur NSAID påverkar de så kallade satellitcellerna.

Aktivering av satellitceller är nödvändigt för stor muskelmassa

Dina muskelceller är ganska unika då de till skillnad från de flesta andra celler i kroppen innehåller flera cellkärnor. Ordet muskelcell är faktiskt synonymt med muskelfiber. Dock används också termen muskelfiber för att beskriva det som vi med blotta ögat kan se när vi till exempel förbereder en köttbit. Detta är dock egentligen buntar av muskelceller. Så det hela kan vara lite förvirrande oavsett vilken term man använder. Säger du muskelcell tänker folk oftast en rund sak med en kärna i mitten och säger du muskelfiber så börjar folk istället tänka på de fiber som du kan se med blotta ögat, och båda är fel :)

Hur som helst så försörjer alla dessa cellkärnor i varje muskelcell sen resten av cellen med mycket av det som behövs för att allt det som finns i cellen ska överleva.

En annan sak som skiljer muskelcellkärnorna från de flesta andra cellkärnorna i våra kroppar är att de inte dela sig själva, så kallad celldelning. Celldelning är det sett som andra celler i vår kropp förökar sig själv. Detta detta leder alltså till att dina muskelcellerkärnor inte kan föröka sig själv.

Och kapaciteten hos varje muskelcellkärna är dessutom begränsad till den mängd övrig cellvolym som den kan försörja. Detta kallas med ett fint ord för myonuclear domain, vilket på svenska översätts till muskelkärnedomän typ. En konsekvens av den här begränsningen i cellvolym som kan försörjas av varje kärna är att dina muskelceller bara kan växa till en begränsad volym.

Det är här som satellitceller kommer in i bilden. Dessa celler är en form av stamcell som ligger ”i utkanten” av dina muskler. När du styrketränar kommer dessa celler att aktiveras, de ombildas till muskelcellkärnor som sen slutligen ”absorberas” av dina muskelceller. Så trots att dina muskelcellkärnor inte kan föröka sig själva så kan du, med hjälpt av satellitceller, öka antalet muskelcellkärnor i en muskel och på så sätt även öka din totala myonuclear domain så dina muskler kan fortsätta växa.

En schematisk bild över en muskelcell

Den här bilden visar på ett förenklat sett hur en muskelcell / muskelfiber kan se ut. Det lila är muskelcellkärnor som ligger i muskeln. Ovanpå ser du en satellitcell som ännu inte är aktiverad.

Förutom att satellitceller är viktiga om du verkligen vill bygga muskler och öka dina muskelcellers kapacitet att växa uppfyller de även flera andra viktiga faktorer. En av dessa är läkning av skada. När du skadar dina muskler så skadar du även cellkärnor. Dessa ersätts under reparationen med hjälp av satellitceller och ju fler satellitceller du har att tillgå desto snabbare går läkningsprocessen.

En annan faktor som man tror kan vara viktig i längden är att mängden satellitceller som aktiveras och inkluderas i en muskelcell som muskelcellkärnor främst verkar kunna ökas på när du är ung. Precis som det mesta annat här i livet bygger du alltså som bäst i yngre år. När du blir äldre går det utan tvekan att bygga upp kroppen på alla möjliga vis ändå men ju större och bättre bas du har lagt som ung desto lättare blir det för dig. I det här fallet innebär fler muskelcellkärnor att du kanske får lättare att bygga upp dina muskler eller bibehålla styrka.

Jag har även skrivit om satellitceller i inlägget Styrketräning del I – Introduktion och lite fysiologi så vill läsa mer kan du göra det där.

NSAID och dess effekter på satellitceller

Efter den väldigt långa introduktionen av satellitceller är det då dags att titta närmare på själva artikeln jag refererade till ovan. Som jag går igenom kort i inlägget Styrketräning del I – Introduktion och lite fysiologi är inflammation i sig en viktig faktor som aktiverar dessa satellitceller. Precis hur det här går till vet man inte ännu, i alla fall inte på människor även om det är studerat i försöksdjur. Får vår del är det dock inte så värst viktigt utan det finns studier som testat ”hela paketet”.

Med hela paketet menar jag att man helt enkelt gett försökspersoner någon typ av NSAID och sen har de fått styrketränat och därefter har man undersökt om det har skett någon aktivering av satellitcellerna och om det har gjort det, hur stor den varit jämfört med placebo.

De studier som är gjorde på detta området ger lite blandade resultat men överlag är det ändå ganska tydligt att NSAID kan ha en negativ effekt. I vissa studier ser man dock ingen effekt medan det i andra verkar som att nästan all aktivering av satellitceller är stoppad. Exakt varför det skiljer sig hittar man inget mönster på vad jag kan utläsa.

Proteinsyntesen och NSAID

Förutom att NSAID alltså verkar hämma aktiveringen av satellitceller så har NSAID också en negativ effekt på proteinsyntesen. Återigen är resultaten lite blandade beroende på upplägg men det är ingen tvekan om att det är en negativ effekt i de allra flesta studierna.

Det som är intressant här är dock att vissa studier på gamla personer visat på en positiv effekt av att ta NSAID istället för den negativa effekt som ses hos yngre människor. Hypotesen som för närvarande gäller för att förklara detta är att NSAID tros sänka den kroniska inflammation som många äldre idag har i sina kroppar. Så när äldre tar NSAID ”återställs” inflammationen i deras kroppar till en bättre nivå och de får bättre träningssvar. När en yngre person tar NSAID hämmas dock inflammationen för mycket i kroppen och de reaktioner som är beroende av en liten inflammatorisk reaktion blir inte lika aktiverade och kroppen anpassar sig inte.

Detta är alltså ytterligare ett exempel på att tänket bra-dålig sällan fungerar när vi pratar om kroppen och hälsa. Bara för att väldigt mycket av något är dåligt så innebär inte det att lite av det är dåligt och att ingenting av det är väldigt bra. Ett tankesätt som är OTROLIGT vanligt när det gäller kost. Jag har skrivit om det här med dosförhållanden i inlägget Är mer alltid bättre? Hormesis och dosförhållanden.

Summering

Jag har egentligen inte tagit upp så mycket nytt i det här inlägget när det gäller NSAID jämfört med vad jag tog upp i Mer om NSAID och muskelbygge. NSAID kan både hjälpa och stjälpa och så som det används idag inom idrotten är det nog sannolikt så att det förstör mer än det hjälper för idrottare överlag. Så om du ska använda det så gäller det verkligen att veta när, varför och hur länge. Att bara använda det mer eller mindre konstant för att lindra smärta eller i förebyggande syfte är sannolikt ingen bra idé. Varför för din hälsa eller din prestationsförmåga.

Nicka fotbollar och skador på hjärnan

Att nicka en fotboll kan ge temporär skada på hjärnan

Att nicka en fotboll i hög fart kan innebära ganska stora krafter som kan påverka både kognitiv förmåga och balans på kort sikt.

För några dagar sen tipsade jag om en artikel i New York Times som tog upp en studie där man visat att flickor i High School (vanligtvis ungefär 12-15 år) som nickar en fotboll presterar sämre på kognitiva test direkt efter, New Worries About Heading the Soccer Ball.

I den artikeln berättar man att tidigare studier som försökt att undersöka frågan har varit plågade av att det varit svårt att testa spelar på ett bra sätt. Ny finns surfplattor och dessa gjorde det möjligt för forskarna att snabbt testa spelarna på ett bra sätt.

Det samma gäller egentligen balans och koordination. Detta har också testats tidigare och då har man inte funnit någon effekt (1, 2, 3). Metoder för att testa balans har dock förbättrats även det och i studien här under har man använt sig av teknik som är mer finkänslig och kan se väldigt små förändringar.

Int J Sports Med. 2012 Nov 22. [Epub ahead of print]
Acute Changes in Postural Control after Soccer Heading.
Haran FJ, Tierney R, Wright WG, Keshner E, Silter M.

This study intended to determine if an acute bout of soccer heading alters postural control and pronounced self-reported symptoms of cerebral concussion. Collegiate soccer players were randomly assigned to one of 2 groups. Each participant completed a baseline postural control assessment prior to heading. Participants either simulated (control group; CG) or performed (experimental group; EG) 10 headers at 11.2 m/s in 10 min. The postural assessment was repeated post heading at hrs 1, 24, and 48. The postural control parameter assessed was the root mean square (RMS) of the center of mass (COM). COM RMS were calculated for the anterior-posterior (AP) and medial-lateral (ML) time series. Compared to the CG, for the AP and ML time series COM RMS values were significantly higher in the EG at hr 24 (p <0.05). An acute bout of heading results in quantifiable alterations in postural control that are detectable 24 h post heading and dissipate within an additional 24 h. The significant findings may be due to the dynamic postural control assessment that incorporated robust discordant environmental conditions.

I Det man fann i den här studien var att efter endast 10 nickar där bollen färdades i en hastighet av 40 km/h så den posturala kontrollen nedsatt hos deltagarna. Postural kontroll är mest ett fint ord för balans.

Deltagarna i den här studien var 6 män och 2 kvinnor med en medelålder omkring 21 år. De hade alla minst 5 års erfarenhet av att nicka fotbollar (eg spela fotboll) och hade inga falla av huvud eller nackskador under i alla fall de senaste 6 månaderna.

Att nicka påverkar hjärnan hos fotbollsspelare

Resultatet vid ett av testerna. Ju lägre resultat desto bättre. Det man ser är gruppen som fick nicka hade ett försämrat resultat som höll i sig i minst 24 timmar.

Det gjordes flera olika typer av test i den här studien där alla kunde påvisa någon form av påverkan hos de som nickade bollarna innan testet och de som inte gjorde det. Du kan se resultatet från ett av testerna här till höger.

Det man även kan se i resultatet är att nickarna gav en påverkan som bestod i över 24 timmar. Vi snackar alltså om 10 nickar på bollar som går långsamt. Jag har inga siffror på de men det är inga större svårigheter att skjuta iväg en boll omkring 100 km/h som seniorspelare. Så inlägg kommer garanterat i högre än hastighet än 40 km/h. Vissa uppskattningar säger att insparkar och utsparkar ligger omkring 80 km/h (8).

Blir det några bieffekter på lång sikt?

I diskussionsdelen till den här artikeln tar man upp att de resultat som de sett i den här studien i princip efterspeglar de effekter man kan se efter en verklig hjärnskakning fast effekten är lägre och tiden som det håller i sig är kortare. Man tar upp att det inte är så sannolikt att den lilla kraft som en fotboll i 40 km/h innebär kan ha direkt skadat neuroner i hjärnan vilket man tror kan se vid verkliga hjärnskakningar.

Istället tar man upp en annan hypotes om att skakningarna som sker leder till en form av hypermetabolism av glukos direkt efter händelsen som sen följs av en nedsatt metabolism i flera timmar efter. Det här leder alltså till en rubbad glukosmetabolism som man tror är en delförklaring till nedsatt postural kontroll (eg balans) vid hjärnskakning.

Vad som effekten verkligen blir av den här typen av upprepade miniskakningar är det ingen som vet. Man vet ju att upprepade hjärnskakningar är negativt och hos boxare är det ju till exempel vanligt med så kallad dementia pugilistica eller kronisk traumatisk encefalopati vilket det också kallas (4). Detta är en speciell form av demens som liknar alzheimers och då främst drabbar boxare men troligen kommer bli vanligt hos andra kamsporter likt MMA nu när de blivit mycket mer populära. När man tittat på boxare från 30-50 talet har man uppskattat förekomsten till strax under 20 procent (6). Även amerikansk fotboll är en sport där denna sjukdom uppmärksammats en hel del de senaste åren.

Studier på före detta fotbollsspelare har visat på väldigt blandade resultat när det gäller om de är i högre risk för kognitiv nedsättning än andra människor. När det gäller just den typen av skada som kan leda till kronisk traumatisk encefalopati så har man sett att fotbollsspelare som nickar bollen mycket har fler skador än spelar som nickar bollen lite (5). Så det verkar alltså i alla fall som att många nickar kan vara negativt.

Om vi snackar lite hårdare smällar men som ändå inte ger symptom i form av hjärnskakning så har man visat att detta försämrar prestationen på olika kognitiva test (9). Den här nedsättningen hittade man i slutet av en säsong när själva huvudskadan kunde ha skett när som helst under säsongen så det är en ganska långvarig biverkning. Effekt är dock väldigt liten och författarna till studien är själv tveksamma till om det är något som är praktiskt betydelsefullt.

De översiktsartiklar jag har hittat från de senaste åren säger alla att det inte finns några belägg för att medvetna nickar är skadliga utan det verkar som att skadan främst sker vi olyckor (7, 8). Där är dock en trend mot att äldre studie visat på en negativ inverkan medan nyare inte gör det. Möjligen beror detta på de tyngre läderbollarna som användes förr och att långbollar och nickar även det troligen var en större del av spelet förr.

Praktiskt nytta av det här resultatet

Den praktiska nyttan jag tycker att man ska ta med sig av de här resultaten är att eftersom nickningar uppenbarligen kan ha en effekt på postural kontroll så kanske det är bäst att lägga nickträningen i slutet av ett träningspass dagen innan det är en vilodag. För 48 timmar senare var funktionen återställd i den här studien. Det kan givetvis vara så att detta inte stämmer med fler nickar eller hårdare inlägg men man får ju börja någonstans.

Det andra väldigt viktiga tycker jag är att man ser till att de som verkligen åker på en ordentlig smäll huvudet får en ordentlig rehabilitering. Detta gäller givetvis oavsett vilken sport man sysslar med. Hjärnskakningar är verkligen inte att leka med och de ger skador på lång sikt.

Vad är då en bra behandling av hjärnskakningar. Framför allt handlar det om att verkligen se till att skadan är läkt då en tidig återgång är en stor riskfaktor för en ny hjärnskakning och råkar man ut för detta blir skadan klart större än den var efter första smällen. Man slår alltså inte bara upp skadan utan man förvärrar den också.

American Medical Society for Sports Medicine släppte för bara några månader sen ett så kallat konsensus om hur man hjärnskakningar inom idrotten som finns fritt tillgänglig för alla via British journal of sports medicine. Jag rekommenderar dig att läsa den. Om du tycker texten är för svårläst eller helt enkelt inte är sugen på att läsa igenom 12 sidor med fackspråk så skrev jag en text med tips om hjärnskakningar här på sidan för nästan ett år sen, Hjärnskakning vid idrott – Lite grundkunskaper.

Sugen på att börja träna barfota? – Akta dig!

Löpning i Vibram FiveFingers

Det gäller att vara försiktig när man försöker gå över till att springa barfota eller i minimalistiska skor

Jag har skrivit en hel del om barfotalöpning både här och på Traningslara.se. Och i mer eller mindre alla inlägg där jag tagit upp vad som kan hända när man gör över till att springa barfota eller i så kallade minimalistiska skor likt Vibram FiveFingers så har jag inkluderat en varning.

Orsaken till varningen har varit att det som verkligen sker för många är inte alls det som man kan läsa i förskönande historier i böcker och på internet. Studier har visat att många inte förändrar sin fotisättning och med detta så kommer en stor ökning i belastning vid varje steg, Landar du på hälen, mellanfoten eller framfoten?. Detta i sig innebär med väldigt stor sannolikhet en ökad skaderisk.

Och även om du skulle vara en av dem vars löpsteg förändras per automatik så innebär inte det att du genast kommer att slippa undan skador. För när du förändrar ditt löpsteg så flyttar du belastningen till strukturer som inte är vana vid den. Rent anekdotiskt har det funnits en hel del rapporter kring stressfrakturer och liknande i foten eller underbenet men någon verklig forskning på området har saknas. Fram tills nu…

Foot Bone Marrow Edema after 10-week Transition to Minimalist Running Shoes
Medicine & Science in Sports & Exercise 22 February 2013
Ridge ST, Johnson AW, Mitchell UH, Hunter I, Robinson E, Rich Brent SE, Brown SD.

Purpose: Minimalist running shoes are becoming a more popular choice for runners in the past few years. However, there is little conclusive evidence about the advantages or disadvantages of running in these shoes. While performance benefits may exist, injury may also occur from the added stress of running without the benefit of cushioning under the foot. Bone marrow edema can be a manifestation of added stress on the foot. This study measured bone marrow edema in runners’ feet before and after a 10 week period of transitioning from traditional to minimalist running shoes. Methods: Thirty-six experienced, recreational runners underwent MRIs before and after a 10 week period. Seventeen subjects were in the control group (ran in their traditional shoes only for 10 weeks), while the other 19 were in the experimental group (gradually transitioned to VibramFiveFinger running shoes over 10 weeks). The severity of the bone marrow edema was scored on a range of 0-4 (0 = no bone marrow edema, 3 = edema in more than 50% of the length of the bone). A score of 4 represented a stress fracture. Results: Pre-training MRI scores were not statistically different between the groups. The post-training MRI scores showed that more subjects in the Vibram group (10 of 19) showed increases in bone marrow edema in at least one bone after the 10 weeks of running than in the control group (p = .009). Conclusions: Runners interested in transitioning to minimalist running shoes, such as Vibram FiveFingers should transition very slowly and gradually in order to avoid potential stress injury in the foot.

Det här är en väldigt cool studie. Frågeställningen är helt enkelt den jag tog upp i introduktionen här ovanför. Metoden de valde för att mäta hur stressen på benen förändrades hos löpare i den här studien var magnetkamera, MR. Denna metod är väldigt känslig för att mäta just den typen av stress och det går att märka av extra stress redan innan skador ger symptom.

Totalt inkluderade man 43 erfarna löpare i den här studien där 36 fullföljde hela studien. Med erfarna innebar att de sprang mellan ungefär 25-50 km varje vecka vilket får ses som en bra sträcka för motionärer.

Hälften av löparna fick ett par Vibram FiveFingers som de under 10 veckor skulle inkludera i sin egna träning för att sakta lära sig springa med dem. Det var alltså endast delar av träningen som genomfördes med ett par Vibram FiveFingers och stegringen man använde sig av var de rekommendationer som Vibram själva hade uppe på sin hemsida när studien startade.

Den stegringen bestod av följande:

  • En kort löprunda på ungefär 1,5-3,5 km den första veckan
  • Andra veckan skulle de springa två löprundor av den typen
  • Efter detta skulle löparna sakta öka på sträckan om de upplevde att allting kändes bra
  • Målet var att varje vecka ersätta ett kort löppass med skor med ett kort löppass med Vibram FiveFingers

Före och efter den här perioden genomförde man alltså MR för att undersöka deltagarnas fötter för eventuella ödem eller ”stress” på benen i fötterna.

Resultatet – En massa benödem i FiveFingers-gruppen

Resultatet i den här gruppen överraskade faktiskt mig. Hela 10 av de 19 löparna som började introducera löpning med Vibram FiveFingers i sin träning hade ödem på minst ett ben i fötterna som var av grad 2 eller större.

Skador enligt MR vid övergång till löpning med VIbram FiveFingers

Antalet löpare som enligt MR hade ödem i minst ett ben i fötterna efter 10 veckors löpning där de introducerade löpning med VIbram FIveFingers enligt Vibrams egna rekommendationer.

Grad 2 enligt en MR innebär inte nödvändigtvis att personerna har ont men det är en säker markör på att benen har utsatts för en belastning som de inte kommer tåla i längden. När det gäller reda stressfrakturer så var det två deltagare i FiveFingersgruppen som hade detta enligt MR (grad 4). Det var även tre deltagare som hade grad 3 stress på minst ett av sina ben.

En annan intressant sak att notera är att kvinnorna som var med i den här studien var överrepresenterade när det gäller ökad stress enligt MR. Av de 11 löparna i den här studien som hade grad 2 eller högre var 8 stycken kvinnor. Totalt var det 15 kvinnor och 21 män som fullföljde studien som kvinnorna var alltså klart överrepresenterade när det gäller stress på benen i den här studien. Så är du kvinna och är sugen på att börja springa barfota eller i ett par minimalistiska skor likt Vibram FiveFingers bör du verkligen ta det lugnt i övergången.

Hur ont det gör säger inte allt

En sista intressant observation från den här studien var att alla de två deltagarna som verkligen hade en stressfraktur kände smärta när de sprang. Det i sig är ingen överraskning men det som är lite överraskande är att den smärta som de uppgav att de kände i början på träningen var lägre än många av de andra löparnas upplevda smärta. Även flera av de som inte hade någon skada rapporterade en större smärta vid löpning än de som hade stressfraktur.

Det fanns också löpare som hade flera grad 2 enligt MR som inte rapporterade någon större smärta när de sprang. De var alltså symptomfria trots att de uppenbarligen stressade sina ben mer än deras ben hade kapacitet att hantera och om de fortsatt kunde de mycket möjligen utvecklat stressfrakturer de med.

Slutsats – Stegra väldigt långsamt

Slutsatsen från den här studien är att det gäller att stegra träningen väldigt långsamt när man går från att springa med skor till att springa med ett par minimalistiska skor eller helt barfota. Det räcker uppenbarligen inte för många med att springa någon kortare löptur med skorna de första veckorna för att sen ”köra på känsla”.

Att stegra väldigt långsamt och verkligen skriva ner hur belastningen ökar långsamt efterhand är säkerligen bättre. Gissningsvis skulle jag säga att det nog är bättre att öka belastningen i vågform där en vecka kan innebära en ökning med kanske 1 km för att sen nästa vecka gå tillbaka med 1 km igen och sen därefter öka med 1,5 km osv. Så att på lång tid ökar sträckan men tittar man bara belastningen på kortare tid kan den nuvarande veckans belastning vara lägre än förra veckans.

Uppdatering: Nu 10 dagar senare har DN skrivit en artikel om den här studien ”Även barfotalöpning kan orsaka skador”.

D-vitaminbrist och muskelskador

D-vitamin är viktigt för en god hälsa

Väldigt många har idag låga nivåer av D-vitamin i kroppen, särskilt under vinterhalvåret

D-vitamin är väldigt hett just nu och en väldig massa sjukdomar och besvär sammanfaller ofta med brist av just D-vitamin. Än så länge är det mycket epidemiologi men där finns också ett par randomiserade studier med intressanta resultat. Som brukar vara fallet så är dock inte de faktiska experimentella studierna lika imponerande som man kanske först hade väntat sig med tanke på epidemiologin men D-vitamin är trots det ett kosttillskott som rekommenderas av väldigt många, i alla fall under vinterhalvåret.

Den studie jag tänkt ta upp här är av mer epidemiologisk natur. Det är en observationsstudie där man följt balletdansörer under ett år för att se hur skador och vitamin D status förändras över ett år:

J Sci Med Sport. 2013 Feb 1. pii: S1440-2440(12)01139-5.
Vitamin D status in professional ballet dancers: Winter vs. summer.
Wolman R, Wyon MA, Koutedakis Y, Nevill AM, Eastell R, Allen N.

OBJECTIVE: Serum 25-hydroxyvitamin D is produced by the exposure of the skin to sunlight. Therefore athletes who train indoors, such as dancers, are vulnerable to vitamin D deficiency. The purpose of the study was to evaluate the serum 25-hydroxyvitamin D status in UK professional dancers during periods of reduced and increased sunlight exposure (i.e., winter vs. summer), and to assess the impact on bone metabolism and risk of injury. DESIGN: Cohort study. METHODS: 19 elite classical ballet dancers (age 26±8.86yr; height 1.66±8.84m; mass 54.3±10.47kg) were monitored over a 6 month period for 25-hydroxyvitamin D, PTH and blood serum bone turnover markers (CTX and PINP) along with injury data. Repeated measure ANOVA and Wilcoxon and Chi-square analyses were used and significance was set at p=0.05. RESULTS: Significant changes were noted between the winter and summer test dates for 25-hydroxyvitamin D (14.9ng/ml vs. 23.9ng/ml; p<0.001), PTH (38.7pg/ml vs. 26.3pg/ml; p<0.001) and PINP (89.9ng/ml vs. 67.6ng/ml; p<0.01). The oral contraceptive had a significant effect on serum 25-hydroxyvitamin D, PTH and CTX. Soft tissue injuries were significantly lower in summer compared to winter period (winter=24, summer=13; p<0.05). CONCLUSIONS: Professional ballerinas characterized by a high incidence of low serum 25-hydroxyvitamin D levels which improve marginally in the summer. These dancers also demonstrate a higher injury incidence in the winter. Oral contraception seems to increase serum 25-hydroxyvitamin D levels and has a positive effect on bone metabolism.

D-vitaminnivåer hos elitdansare inom balett

Nivåerna av D-vitamin hos de manliga och kvinnliga balettdansarna i den här studien

Det man fann i den här studien var egentligen flera saker. För det första så hade balettdansarna i princip brist på D-vitamin under hela året. Detta är ett fynd som man även tidigare funnit hos idrottare som tränar inomhus året runt.

Det här är intressant sett ur synpunkten att många anser att idrottare som äter mycket egentligen inte behöver några tillskott. Det kan ju fortfarande vara sant men då får man se till att de här dansarna antingen äter bättre eller vistas mer i solen. Troligen skulle de behöva göra både och för att komma upp i rimliga nivåer här och då förutsätter jag att de äter dåligt nu vilket kanske inte nödvändigtvis är sant. Så tillskott kan vara nödvändigt då de spenderar lång tid inomhus för träning.

Det andra intressanta fyndet är att mängden skador ökade under vinterhalvåret. Detta sammanfaller ju med lägre nivåer av D-vitamin men säger inget om orsakssamband. När man gjorde ett signifikanstest för att undersöka om lägre D-vitamin innebar en högre skaderisk fann man inte heller något samband.

I diskussionsdelen till studien diskuterar man detta kring vitamin-d och muskelskador och man tar upp att där kan finnas andra möjliga förklaringar till varför skadorna ökade på vintern. Det mest troliga är att dansarna haft en 5 veckor lång viloperiod innan sommarmånaderna och de har därför troligen varit piggare under sommarhalvåret. Att studien bara hade för få deltagare för att se ett samband som egentligen finns där är ju också en möjlig förklaring.

Det sista intressanta fyndet är inte direkt något som är överraskande men det är ju verkligen något som är relevant sett till dansares hälsa på lång sikt. Det man fann var att låga D-vitaminnivåer innebar en ökning av flera markörer för benomsättning och summan av dem var en negativ inverkan. Att D-vitamin är viktigt för skelettet är ju inte direkt någon nyhet men det är ju något som verkligen tåls att upprepas. Särskilt i sporter så som dans där kroppsvikt är väldigt viktigt och energiintaget kanske inte alltid det bästa är ju risken stor för benskörhet senare i livet.

Summering

Det här är en studie med en intressant frågeställning tycker jag men tyvärr var den nog lite för liten för att kunna ge ett tydligt svar på frågan. Det som är uppenbart är dock att D-vitaminbrist är vanligt även hos idrottare och hos inomhusidrottare är det nog något man i alla fall bör fundera på att åtgärda även på lite lägre nivå.

När det gäller skador och D-vitamin så visar ju den här studien inte på någon statistisk signifikans men det innebär inte att det är helt orimligt att där finns ett samband. Tidigare studier har visat på ett samband mellan D-vitaminnivåer och styrka där de med högre nivåer haft en lite ökad styrka. Större studier på militären har också visat på ett samband mellan D-vitaminnivåer och stressfrakturer (1, 2).

Även en tidigare studier på personer i gymnasieålder (college) har visat att lägre D-vitaminnivåer innebär fler förkylningar (3). I den studien tittade man också på skador och även där såg man inget samband mellan D-vitaminnivåer och skador. Precis som i den här studien var dock antalet deltagare ganska lågt. Man såg även ett samband mellan bentäthet och stressfrakturer och bentäthet påverkas ju i sin tur av D-vitamin så precis som i den här studien kan det ha varit så att de få deltagarna i studien döljer ett verkligt samband.

Man kan väl summera det hela med att detta är ett område där man ännu inte vet särskilt mycket. Det jag tagit upp här är dessutom observationsstudier och det behövs ju även interventionsstudier för att man ska kunna säga något mer säkert kring orsakssamband. Låga nivåer av D-vitamin kan ju faktiskt vara en markör för sämre livsstil överlag och behöver inte nödvändigtvis vara orsaken bakom alla möjliga besvär och sjukdomar som nu har börjat kopplas samman med D-vitaminbrist.

Akivering av rumpmusklerna och smärta i knäsenan

M. Gluteus Maximus

Gluteus är musklerna baktill på rumpan. Den stora röda på bilden här är Gluteus Maximus och Gluteus Medius ligger under den.

Gluteus är nog en av de allra mest populära musklerna just nu inom träning och troligen även rehabilitering. Lite som Abdominis Transversus i början på 00-talet. Nästan oavsett vilka problem man pratar om så kan jag garantera dig att du hittar en mängd artiklar på internet om hur just M. Gluteus Maximus eller M. Gluteus Medius är en av huvudorsakerna bakom problemen.

Jag tänker inte gå in på all forskning som finns och den ännu viktigare delen, forskning som saknas, utan nöjer mig mest med att konstatera att det som vanligen framförs som vetenskap är långt dragna slutsatser på lite forskning. Det är intressant. Det är inte pseudovetenskap eller hokus pokus, i alla fall inte alltid. Men det är inte heller etablerad vetenskap.

För att belysa detta så tänkte jag kort återge en så kallad reviewartikel på området som publicerades i September förra året och var med i denna månads nummer av British Journal of Sports Medicine. En reviewartikel är i princip en översiktsartikel av ett område som skrivs av en eller flera forskare inom det området. De görs främst för att ge andra en snabb inblick i ett helt område men även för att belysa vilken information som finns och var det behövs mer forskning. De är dock också ganska subjektiva i sitt utförande. I alla fall subjektiva ur vetenskapliga mått. På internet hade de nog ansetts vara väldigt neutrala och torra :)

Br J Sports Med. 2013;47:207-214
Gluteal muscle activity and patellofemoral pain syndrome: a systematic review.
Barton CJ, Lack S, Malliaras P, Morrissey D.

OBJECTIVE: There is growing evidence to support the association of gluteal muscle strength deficits in individuals with patellofemoral pain syndrome (PFPS) and the effectiveness of gluteal strengthening when treating PFPS. In additiona, an impressive body of work evaluating gluteal electromyography (EMG) has recently emerged, further supporting the importance of gluteal muscle function in PFPS. This systematic review synthesises these EMG findings in order to better understand the role of gluteal muscle activity in the aetiology, presentation and management of PFPS. METHODS: MEDLINE, EMBASE, CINAHL, Web of Knowledge and Google Scholar databases were searched in September 2011 for prospective and case-control studies evaluating the association of gluteal EMG with PFPS. Two independent reviewers assessed each paper for inclusion and quality. Means and SDs were extracted from each included study to allow effect size calculations and comparison of results. RESULTS: Ten case-control, but no prospective studies were identified. Moderate-to-strong evidence indicates gluteus medius (GMed) activity is delayed and of shorter duration during stair negotiation in PFPS sufferers. In addition, limited evidence indicates GMed activity is delayed and of shorter duration during running, and gluteus maximus (GMax) activity is increased during stair descent. CONCLUSIONS: Delayed and shorter duration of GMed EMG may indicate impaired ability to control frontal and transverse plane hip motion. Further research evaluating the value of gluteal muscle activity screening in identifying individuals most likely to develop PFPS, and the effectiveness of interventions targeting changes to gluteal muscle activation patterns is needed.

Det man har studerat i den här studien är de studier som har tittat på muskelaktivering i samband patellofemoral smärta, alltså smärta i senan som fäster i knäskålen. Ett väldigt vanligt typ av problem hos både idrottare, motionärer och även ganska inaktiva människor.

Det man fann var att aktiveringen hos de som har detta problem skiljer sig framförallt vid trappgång mot de som inte har denna typ av problem. Endast en studie har tittat på aktiveringen under löpning och den studien fann en liten skillnad i aktivering av gluteus medius mellan de som hade ont och de som inte hade det. De som hade ont hade en aktivering som började lite senare. En studie med lite sämre kvalité tittade på aktiveringen i gluteus maxiums vid löpning och fann ingen skillnad hos de med smärta. Ingen studie fann någon skillnad i styrkan av aktivering vid löpning.

Och det var allt….

Det finns inga studier där man tittat på aktivering och sen undersökt om någon typ av aktivering öka risken för skada. Det finns ingen studie där man sett en annorlunda aktivering och sen tränat och sett om det hjälpt mot smärtan eller förändrat aktiveringen mer mot ”normalt” igen. Det finns helt enkelt inte mycket mer än just de här studierna som tittat på muskelaktivering och resultaten är ju klart blandade.

Om du är intresserad av träning, rehabilitering eller prehab som skadeförebyggande träning ofta kallas och brukar läsa på internet är detta garanterat förvånande resultat. Det betyder ju givetvis inte att allt snack om träning av gluteus och ”glute firing” är fel. Men det är hypoteser som baseras på ganska snål vetenskap. Den här artikeln har ju tittat specifikt på smärta i knäsenan men mig veterligen är inte vetenskapen mycket bättre på andra områden när det gäller gluteus.

Personligen tycker jag att artiklar kring gluteus och dessa aktivering många gånger kan vara intressanta att läsa men det gäller inte att glömma att det mest är spekulationer och när det väl har blivit en trend är det ju en väldig massa som skriver om det som i alla fall jag är tveksam till ens har testat det på tillräckligt med personer för att ens kunna ana om det fungerar eller inte. Kontentan är väl helt enkelt att man aldrig ska glömma vad som verkligen är kunskap och vad som är spekulationer. För glömmer man det så är det nog lätt att man helt plötsligt märker att man är ute på väldigt tunn is.

Den här artikeln finns fritt tillgänglig för alla så vill du ha ännu mer information än jag ger här så kan du läsa hela själv här. En varning dock för att det är ganska dryg läsning ;)

När du har värmt upp, se till att inte bli kall!

Fotbollsspelare värmer uppFörhoppningsvis tycker de flesta som läser rubriken här ovanför att det jag skrivit är självklart men tyvärr är min erfarenhet att det allt för ofta glöms bort. Min personliga favoritanekdot är en tränare som jag hade i Div 2 som under vinterträningarna i flera minusgrader först lät oss värma upp och därefter ställde han oss i en cirkel och höll ett snack på 5-10 minuter. Ofta med ett ämne som inte direkt berörde den kommande träningen.

Han stod i mössa, termobyxor och skidvantar. Vi stod i svettiga bomullskläder som var det som gällde inom fotbollen för ett antal år sen och blev snabbt till isglassar. Inte helt genomtänkt med andra ord. I det här fallet var det tränarens fel men det här med att låta värmen försvinna när man väl värmt upp är något som jag har sett även vanliga personer låta ske.

Ett av de allra första inläggen jag skrev på Traningslara.se handlade om just uppvärmning. Dessa inlägg är inte direkt något jag så här i efterhand är så särskilt stolt över men det jag tog upp stämmer ändå väldigt väl med forskningsläget. När det gäller uppvärmningen är det framför allt just att bli varm som är viktigt. Prioritet nummer ett är alltså att få upp kroppstemperaturen.

John Barnes, den gamla engelska landslagsyttern, sägs ha värmt upp inför sina matcher genom att ta ett varmt bad innan sin matcher. Om det verkligen är sant vet jag inte men att verkligen bli varm är oavsett det viktigaste :)

Den här studien publicerades för några dagar sen och även om situationen inte direkt går att föra över till de flesta av oss så är den en realitet för många idrottare i stora tävlingar eller på stora mästerskap.

Med Sci Sports Exerc. 2013 Feb;45(2):359-65. doi: 10.1249/MSS.0b013e31826fba7f.
Reducing Muscle Temperature Drop after Warm-up Improves Sprint Cycling Performance.
Faulkner SH, Ferguson RA, Gerrett N, Hupperets M, Hodder SG, Havenith G.

PURPOSE: This study aimed to determine the effect of passive insulation versus external heating during recovery after a sprint-specific warm-up on thigh muscle temperature and subsequent maximal sprint performance. METHODS: On three separate occasions, 11 male cyclists (age = 24.7 ± 4.2 yr, height = 1.82 ± 0.72 m, body mass = 77.9 ± 9.8 kg; mean ± SD) completed a standardized 15-min intermittent warm-up on a cycle ergometer, followed by a 30-min passive recovery period before completing a 30-s maximal sprint test. Muscle temperature was measured in the vastus lateralis at 1, 2, and 3 cm depth before and after the warm-up and immediately before the sprint test. Absolute and relative peak power output was determined and blood lactate concentration was measured immediately after exercise. During the recovery period, participants wore a tracksuit top and (i) standard tracksuit pants (CONT), (ii) insulated athletic pants (INS), or (iii) insulated athletic pants with integrated electric heating elements (HEAT). RESULTS: Warm-up increased Tm by approximately 2.5°C at all depths, with no differences between conditions. During recovery, Tm remained elevated in HEAT compared with INS and CONT at all depths (P < 0.001). Both peak and relative power output were elevated by 9.6% and 9.1%, respectively, in HEAT compared with CONT (both P < 0.05). The increase in blood lactate concentration was greater (P < 0.05) after sprint in HEAT (6.3 ± 1.8 mmol·L) but not INS (4.0 ± 1.8 mmol·L) versus CONT (4.1 ± 1.9 mmol·L). CONCLUSIONS: Passive heating of the thighs between warm-up completion and performance execution using pants incorporating electrically heated pads can attenuate the decline in Tm and improve sprint cycling performance.

Varma muskler är viktigt om man vill prestera maximalt

Skillnaden i muskeltemperatur 1cm, 2cm och 3cm in i muskeln i de olika försöken. Deltagarna presterade som bäst när deras muskler var som varmast.

Det man har undersökt i den här studien är alltså effekten av en lång vila mellan uppvärmning och test eller ”tävling”. Vilan mellan var hela 30 minuter vilket i alla fall jag tycker är lite att ta i.

Det finns som jag skrev redan här ovanför inte många situationer i verkligheten där 30 minuters vila kan tänkas vara realistisk. Men det som är intressant är egentligen inte det. Det som är intressant är skillnaden mellan de olika testerna.

När gruppen fick ett par byxor som med hjälp av elvärme höll deras ben varma så presterade de nästan 10 procent bättre än i de andra situationerna. Med den långa vilan mellan uppvärmning och tester så är det svårt att tänka sig att några effekter egentligen håller i sig. Men när deltagarna på lite ”artificiell” väg höll benen varma fortsatte deras prestationsförmåga att vara förhöjd. Det om något talar ju om vikten av att verkligen hålla sig varm när man tränar och inför tävling.

Det finns ett par saker som i alla fall jag hade velat se i den här studien. Dels undrar jag hur prestationen hade varit om grupperna med vanliga kläder fått genomföra testet kanske 5 minuter efter uppvärmningen. Då hade de fortfarande varit varma i benen. Frågan är ju om de då hade presterat ännu bättre än efter 30 minuter med de eluppvärmda byxorna? Om så varit fallet finns det mer i uppvärmningen än att bli varm i kroppen.

Även en jämförelse där deltagarna endast använt någon form av passiv uppvärmning hade varit intressant. Kanske hade de presterat lika bra om de använt sig av en uppvärmning alá John Barnes?

Slutsats

Om du tittar på temperaturen i musklerna hos deltagarna i den här studien så ser man att även de som fick på sig de eluppvärmda byxorna tappade lite värme i musklerna. Frågan är ju som sagt om det tappet har lika stor effekt som skillnaden mellan kontrolltillfällena i den här studien? För i så fall kanske prestationen hade blivit ännu bättre om muskeltemperaturen hållits ännu högre.

Om så är fallet så har ju den här studien implikation för alla idrotter där man värmer upp och sen kanske går in i omklädningsrummet igen för ett sista taktiksnack. Spelar du fotboll på en något hög nivå går man till exempel in i omklädningsrummet igen ~15 minuter innan matchstart och som du kan se i graferna är detta en tid lång nog för att man ska tappa en hel del värme om man inte aktivt försöker hindra det. Och den värmeförlusten kan leda till att du senare presterar sämre.

Barn och styrketräning – min syn på kontroversen

Ett litet barn lyfter en skivstång

Det här är onekligen för tidigt men när är det okej att börja med styrketräning

Idag hade SvD en debattartikel av Michail Tonkonogi med titeln, Barn bör styrketräna för att undvika skador.Detta är det senaste inlägget i en debatt som har pågått i en 4-5 år nu ungefär där en hel del av diskussionen först i väldigt offentliga sammanhang.Diskussionen handlar om barn bör styrketräna.På ena sidan står Tonkonogi som är väldigt utåtgående med sina åsikter och på andra sidan står främst Leif Swärd som är en av idrottsmedicinens i Sveriges mest kända namn.

För nästan två månader uttalade sig Leif Swärd via TT där han varnade för risker med tidigt styrketräning och den debattartikeln blev publicerad i en väldig massa tidningar (HD, SR, SvD, DN, GP mm) och jag antar att detta är någon typ av offentligt svar från Tonkonogi. Han går också i en hård attack mot egentligen hela den idrottsmedicinska kåren i Sverige.

Varför är man oense?

Vilket oftast är fallet när den här typen av diskussioner först i offentliga utrymme så blir det väldigt mycket påståenden och ingen möjlighet kontrollera fakta. Detta är något jag tagit upp flera gånger och enligt mig är det ett stort problem med media idag. I princip vem som helst ska kalla sig för expert och sen får de fritt utrymme att påstå i princip vad som helst utan ifrågasättande.

I det här fallet är det dock inte så att den ena sidan består av skojare och den andra av personer som verkligen är kunniga inom området. Det är faktiskt inte ens så att någon hittar på saker och ting utan från min synvinkel är det två olika grupper som har samma data men väljer att tolka den på två vitt skilda sätt.

Farorna med styrketräning hos unga

Den data som Leif Swärd och andra som är restriktiva när det gäller styrketräning för barn förlitar sig på är studier som visat att det är vanligare med förslitningsskador på framför allt ryggarna hos barn och ungdomar som håller på med tuffa idrotter som kräver stor styrka (2, 8). Exempel på idrotter här är gymnastik, brottning, tyngdlyftning, simhoppning, ishockey, vattenskidor, rodd och liknande.

MRT på en före detta hockeyspelare

En MRT bild av en förre detta hockeyspelare som visar på en minskad diskhöjd mellan bröstkota 11 (TH11) och bröstkota 12 (TH12)

Dessa skador sker främst när idrottarna är unga och efter puberteten får de ofta inte fler förändringar än andra människor trots sitt idrottande (3). Studier på grisryggar som ofta används för att studera ryggar då de är lika människors har också visat att dessa lättare skadas innan de är fullt färdigväxta (7).

Förutom att du kan se den här typen av degeneration eller skada hos unga idrottare är det också vanligt förekommande med ryggproblem hos unga idrottare. Mer vanligt än hos jämnåriga som inte idrottar (3). Ryggproblem och ryggskador hos unga idrottare är alltså ett verkligt problem, det är inget som är påhittat eller baserat på någon enstaka studie utan jag skulle säga att det verkligen är så.

En hel del av den här forskningen är utförd av just Leif Swärd och det är därför inte konstigt att det är just han som öppet kritiserar den nuvarande trenden som är att barn ska/kan styrketräna som unga.

Andra sidan på myntet – varför är styrketräning bra för unga?

Det finns många fördelar med styrketräning för barn och den främsta som jag ser det är minskad skaderisk. Detta är också det som Tonkonogi valt att belysa i sin debattartikel. Särskilt när det gäller knäskador hos idrottande flickor finns där klar nytta av styrketräning. Detta har jag skrivit om det ett par gånger och påpekat det en väldig massa gånger på Twitter och Facebook. Antalet knäskador hos idrottande flickor är väldigt högt och lättare styrketräning med knäkontrollsträning har visat sig kunna ungefär halvera den skaderisken!

Detta är ett exempel men det är inte svårt att komma på fler exempel om man vill där styrketräning med stor säkerhet är positivt även om det för närvarande inte finns lika mycket forskning på andra områden än knän. Ser man till rehabilitering av idrottsskador så är det ju också någon form av styrketräning med i programmet.

Prestationsmässigt finns där också en väldig massa att vinna av styrketräning. Detta är något jag skrivit om i inlägget Unga idrottare som styrketränar presterar bättre på Traningslara.se.

Vi behöver en mer nyanserad bild

Som du säkert förstår nu finns det alltså rimliga argument både för och emot styrketräning hos unga. Med det sagt så tänkte jag framför min syn på det hela och motivera min åsikt i fråga.

Leder ryggskadorna till ryggproblem?

Ryggproblem hos unga idrottare är som sagt vanligare än ryggproblem hos inaktiva unga. Så här verkar det ju som att idrotten i sig är en av orsakerna. Det är ju inte heller någon tvekan om att idrotten i sig kommer leda till fler skador på ryggen om man ser till vad man kan hitta med en röntgen eller magnetkamera.

Något som folk tyvärr inte känner till särskilt väl är att skador som kan ses på en röntgen eller med hjälp av magnetkamera inte alls är särskilt bra indikator på hur ont någon har i ryggen. Röntgen och magnetkamera är rent ut sagt värdelöst för att avgöra vad som skapar problem. Officiella rekommendationer till läkare och ortopeder när det gäller akut ryggsmärta är faktiskt att undvika röntgen och magnetkamera, just för att det inte hjälper diagnostiseringen och lätt kan ge ”falska diagnoser” (1).

Så bara för att en rygg ser sliten ut på en bild så innebär inte det att ryggen gör ont. I linje med det så har faktiskt före detta elitidrottare inte mer problem med ryggen än andra personer (3, 4, 5, 6, 9). Alla de här studierna är utförda de närmsta två decennierna efter avslutad elitkarriär och det går ju därför inte att bortskriva de extra förslitningarna. Men det finns i alla fall inga belägg för att de ger utökade besvär de närmsta 10-20 åren. Frågan kvarstår ju dock hur det ser ut om ytterligare kanske 20-30 år?

Elitidrott kontra motion och skadeförebyggande träning

En annan punkt värd att ta upp är att alla studierna som visat på ökad diskdegeneration är utförda på före detta elitidrottare. Och som jag påpekat flera gånger om är elitidrott inte hälsosamt. Du kommer att ha mer ont i kroppen än gemene man medan du håller på med idrotten och du kommer med största sannolikhet att få lite men för livet efter ditt idrottande.

Detta gäller inte bara ryggen för övrigt. Förekomsten av artros (ledförslitning) i andra leder är också mycket mer förekommande hos före detta elitidrottare (10). Studierna på övriga leder visar att risken är i princip dubbelt så stor hos före detta idrottare när de är 70 år. Och då ska man tänka på att elitidrotten när dessa personer var aktiva inte är i närheten av elitidrotten idag. De flesta ungdomarna i elitlag i fotboll tränar till exempel mer än Allsvenska fotbollsspelare gjorde för bara 20 år sen.

En liten pojke gör en överstöt när han tränar tyngdlyftning

Den här pojken tränar inte för hälsa eller för att minska antalet skador. Han tränar för att bli så bra ha någonsin kan bli i tyngdlyftning. Det är inte hälsosamt.

Min poäng är att vi ska nog akta oss från att dra slutsatser från studier på elitidrottare. Att dessa har skador i lederna efter en elitkarriär är för mig väntat. Men det innebär inte att den aktivitet de har utfört som idrottare i sig är skadlig om doseringen är mer rimlig. I princip allting är farligt i överflöd och som elitidrottare ligger man alltid på gränsen till vad som är för mycket.

Försöka få ihop allting till en helhet

När jag föreläser på sjukgymnastutbildningen varje termin är just det här med skador på tillväxtzoner hos unga personer som styrketränar en av de vanligaste frågorna jag får. Jag föreläser ju just kring styrketräning och de jag arbetar med i Helsingborgs IF är unga elitidrottare.

En av mina killar I HIF kör knäböj

En av mina killar I HIF kör knäböj

Som jag ser det är vi i Sverige onödigt rädda för styrketräning. När jag kör med killarna i HIF på gymmet kör de oftast bara en 3-4 tunga set med ungefär 4-5 repetitioner per set trots att de hade klarat runt 6-7 repetitioner med vikten. Vi pratar alltså om en låg volym med tunga fast ändå submaximala vikter där träningen aldrig går till failure. Detta är långt ifrån den träning som en ung tyngdlyftare utsätter sin kropp för.

Och då vi inte ens har bevis för att före detta elittyngdlyftare som pressat sina kroppar under flera år får ökade ryggbesvär efter karriären så resonerar jag att mina killar med största sannolikhet inte kommer få några besvär, från styrketräningen då.

Sen är de ju elitidrottare i sig så jag inbillar mig inte att de kommer må 100 procent om de fortsätter med fotbollen i 10-15 år till. Men jag tror inte att det jag gör på gymmet försämrar oddsen mer än den andra träningen de utför. Istället ser jag det som att jag faktiskt minskar risken för att de ska åka på en allvarlig knäskada. För det är nämligen så att om de åker på en korsbandsskada så har det i princip garanterat sig själva knäsmärtor om en 15-20 år.

Vi ska också ha i åtanke här att ryggskador på en röntgen eller MR inte är isolerat till gamla idrottare som styrketränat mycket. Det är något man ser hos i princip alla idrottare som sysslat med någon typ av explosiv idrott.

I princip är jag alltså på Tonkonogis sida i den här debatten. Jag tycker vi borde inför styrketräning för unga mer frekvent. Jag tror att fördelarna överväger de eventuella riskerna. Men jag tycker samtidigt att Tonkonogi är alldeles för kategorisk i media och nyanserna som enligt mig verkligen är viktiga försvinner.

Området är också långt ifrån så välundersökt som Tonkonogi får det att låta som. Till exempel skriver han i debattartikeln om en meta-analys som inkluderat 154 studier. I själva verket var det endast 12 studier som inkluderades i analysen, övriga 142 dömdes inte relevanta eller tillräckligt bra (11). De här 12 studierna som slutligen inkluderades berörde inte ens styrketräning i sig utan det är den typen av skadeförebyggande program som jag skrivit om tidigare när det gäller knäskador. Alltså en kombination av många olika saker. Det går därför inte att isolera ut styrketräning och säga att den är avgörande. Detta är givetvis inte ”en miss” som en professor råkar göra när han skriver om sitt egna forskningsområde och jag tolkar det därför som medveten oärlig samt vilseledande redovisning av fakta.

Summering

Det här är ett kontroversiellt ämne som inte bara blir en fråga om medicin eller fysiologi. Då elitidrott är som det är och innebär oundvikliga risker blir det också en fråga om etik. I det här inlägget har jag försökt att lägga fram den faktiska vetenskap som finns och sen har jag i princip berättat om jag motiverar de val jag gör.

Mer läsning:

Jag har skrivit om styrketräning för barn tidigare på Traningslara.se Styrketräning för barn och ungdomar del I – fördelar, risker och ogrundade myter samt Styrketräning för barn och ungdomar del 2 – hur barn svarar på styrketräning. Där har jag även skrivit lite mer skador på ryggen hos unga idrottare, Ryggskador hos idrottare – extra känsligt hos unga

Fler tidningsartiklar om kontroversen när det gäller barn och styrketräning: