Kategoriarkiv: Konditionsträning

Sportdryck och prestationsförmåga i verkligheten

9

När gör sportdryck någon nyttaJag har skrivit om sportdryck många gånger om både här och på Traningslara.se och lite kring dess vara eller inte vara inom träning.

Väldigt kortfattat så kan man säga att det sällan finns någon större orsak att dricka sportdryck i samband med träning, Förstör sportdrycken ens träningseffekt?. Detta är också en av de huvudsakliga punkterna som kritiserades i en ett helt nummer av BJM, Sportdrycker sågas i senaste numret av BMJ.

När det gäller sportdryck i samband med tävling är det dock en annan fråga eftersom målet är att prestera så bra som möjligt vilket skiljer sig från målet vid träning som är att förbättra prestationsförmågan. När det verkligen gäller att prestera så har konsensus sen tidigare varit att ska du arbeta i mer än ungefär 90 minuter så kan sportdryck hjälpa dig att prestera bättre, Vatten vs sportdryck.

Det finns också studier som har visat att vid kortare lopp än så kan du troligen förbättra din prestation lite bara genom att skölja munnen med kolhydrater. Detta har jag skrivit om i Skölja munnen med sportdryck för prestationsförbättring.

Sportdryck har även visats sig kunna förbättra prestationen vid så korta tester så som 60 minuter men resultaten är blandade i dessa studier, Sportdryck före och under kortare (~60 min) tävlingar/tester. Överlag verkar det som att om uppladdningen inför testet varit dåligt och försökspersonerna fått fasta eller äta bara lite mat så har sportdrycken hjälpt. Har de istället fått äta sig mätta på mat innehållandes kolhydrater innan testerna så har inte sportdrycken bidragit med något extra.

Och det är här som den studie jag tänkt ta upp idag kommer in i bilden. En klar majoritet av alla de studier som är utförda på sportdryck är nämligen utförda på personer i fastande tillstånd. I abstraktet till studien väljer man att kalla det för ”highly standardized”. Personligen tror jag som är lite konspiratoriskt lagd att det nog också kan bero på att en väldig massa av dessa studier är utförda eller sponsrade av olika sportdrycksföretag, framför allt då Gatorade Sport Science Institute som ägs av Pepsi Co.

I den här studien valde man därför att göra en systematisk genomgång av studier på sportdryck där man endast använt sig av realistiska testprotokoll. För att vara helt korrekt så tittade man faktiskt på studier som använt sig av kolhydratuppladdning med men endast två av studierna testade detta så jag skriver sportdryck då det i huvudsak är det som testats.

Nutr J. 2013 Jan 28;12:16.
Carbohydrates and exercise performance in non-fasted athletes: a systematic review of studies mimicking real-life.
Colombani PC, Mannhart C, Mettler S.

There is a consensus claiming an ergogenic effect of carbohydrates ingested in the proximity of or during a performance bout. However, in performance studies, the protocols that are used are often highly standardized (e.g. fasted subjects, constant exercise intensity with time-to-exhaustion tests), and do not necessarily reflect competitive real-life situations. Therefore, we aimed at systematically summarizing all studies with a setting mimicking the situation of a real-life competition (e.g., subjects exercising in the postprandial state and with time-trial-like performance tests such as fixed distance or fixed time tests). We performed a PubMed search by using a selection of search terms covering inclusion criteria for sport, athletes, carbohydrates, and fluids, and exclusion criteria for diseases and animals. This search yielded 16,658 articles and the abstract of 16,508 articles contained sufficient information to identify the study as non-eligible for this review. The screening of the full text of the remaining 150 articles yielded 17 articles that were included in this review. These articles described 22 carbohydrate interventions covering test durations from 26 to 241 min (mostly cycling). We observed no performance improvement with half of the carbohydrate interventions, while the other half of the interventions had significant improvement between 1% and 13% (improvement with one of five interventions lasting up to 68 min and with 10 of 17 interventions lasting between 70 and 241 min). Thus, when considering only studies with a setting mimicking real-life competition, there is a mixed general picture about the ergogenic effect of carbohydrates ingested in the proximity of or during a performance bout with an unlikely effect with bouts up to perhaps 70 min and a possible but not compelling ergogenic effect with performance durations longer than about 70 min.

Som du kan se får den här studien fram ett resultat som inte är lika solklart som tidigare översiktsartiklar och meta-analyser på området.Endast en av fem studier där man tittat på prestationen vid tester kortare än 70 minuter visade på positiva resultat. Detta är i sig ganska väntat och passar ju precis med vad jag skrivit tidigare och som andra tidigare översiktsartiklar på området funnit.

När det gäller tester längre än 70 minuter fann man att 10 av 17 studier visat på en positiv effekt av sportdryck. Detta visar enligt mig på att det troligen finns en effekt men den är inte alls lika övertygande som den varit tidigare. Den faktiska effekten i de studier som fann en sådan varierade mellan 1-13 procent.

Utforskande kontra applicerande forskning

Det finns lite andra intressanta saker värda att ta upp i den här studien. När forskarna letade studier fann de hela 150 stycken som verkade passa in sett till abstraktet. När de däremot läst igenom alla studierna fann de att endast 17 av dessa studier undersökte förhållanden som kunde sägas efterlikna det som sker i verkligheten.

Det är ju inte fel att man till exempel gör studier där man testar fastande personer. I början när man undersöker ett område kontrollerar man väldigt mycket för att kunna se om det ens är möjligt att där finns en effekt. Det här kallas ofta för utforskande vetenskap. När man väl har genomfört den typen av studier är det dags att gå över till så kallad applicerad vetenskap, alltså studier där man försöker testa kunskapen i verkligheten.

I artikeln nämner man att flera studier uteslutits eftersom det inte funnits tillräckligt med information i artikelns metoddel. Det är alltså möjligt att fler studier egentligen skulle platsat för den här översiktsartikeln men eftersom redovisningen var bristfällig kom det inte med. Med det sagt så tycker jag ändå att förhållandet mellan utforskande och applicerande studier är väldigt skevt inom det här området.

Effekten av ett sådan snedfördelning kan bli att alla de utforskande studierna inkluderas med de mer verklighetsriktiga studierna i till exempel översiktsartiklar eller meta-analyser. Detta ger ju då i sin tur en möjlig skev bild av den verkliga effekten under verkliga förhållanden.

Väldigt få grupper är undersökta

Cyklist som dricker sportdryck

Cykling är den överlägset mest använda testmetoden när det gäller studier på sportdryck

En annan väldigt intressant observation är att av de studierna som klarade av inklusionskriteriet i den här studien var inga på verkliga elitidrottare. Där fanns faktiskt inga studier på verkliga amatörer heller utan VO2max hos deltagarna låg mellan 60-70 ml/kg/min. Förutom två studier var även alla studier utförda på en cykel.

Ännu sämre är det när det gäller tester på kvinnor och endast en studie inkluderade kvinnor bland testpersonerna och den studien hade mixat dessa med män.

Jag kan inte säga någon bra orsak till varför de här resultaten inte skulle gälla både amatörer, elit och kvinnor. Hade jag fått satsa pengar hade jag satsat dem på att det fungerar även för dessa grupper. Men tills det verkligen är testat så vet man ju faktiskt inte något säkert.

Summering

Jag tycker artiklar av den här typen är väldigt bra. Det är inte bara det att de ger ny intressant information men de tvingar också forskare att vara ännu mer noggranna när de utför sina studier samt när de sen ska skriva sina artiklar om dem. Detta är också en trend som jag tycker mig kunna uppfatta överlag om att ribban för vad som räknas som bra studier höjs mer och mer vilket givetvis ger högre kvalité på den vetenskap som kommer från studierna.

När det gäller sportdryckens effekt på prestationsförmågan så tycker jag faktiskt att de är lite väl nedlåtande i abstraktet här ovanför. Som jag nämnde i början inkluderade man även två kolhydratuppladdningstudier och båda dessa visade på icke signifikanta resultat på tester >70 min. Tar vi bort dessa var det alltså 10 av 15 studier som visade på signifikant resultat för sportdryck.

Några av studierna som inte fann någon signifikant effekt visade också på imponerande resultat rent procentmässigt. Till exempel visade två av studierna som inte fann någon signifikant effekt på tester >70 min en procentuell förbättring på över 5 procent.

Sportdryck på gymmet är meningslöst

Jag skulle uppskatta att dricka sportdryck på gymmet är onödigt i 99,9 procent av alla fall

Så frågar du mig så finns det gott om stöd för att sportdryck fungerar, om den används när den ska användas. Att dricka sportdryck när du springer ett motionslopp på kanske 10-20 km är däremot av allt att döma meningslöst. Oavsett vad sponsorerna till dessa lopp säger till dig innan tävling :D

Sportdryck är till för långa tävlingar eller tester likt maraton, ultramaraton, länge cykellopp, fotbollsmatcher mm.

Sportdrycker som du köper i en vanlig affär fungerar bra men bäst är det att blanda sin egen beroende på ens individuella förutsättningar och behov. Det blir dessutom billigare. Vill du veta hur du bör blanda din sportdryck så har jag spekulerat kring det på Traningslara.se baserat på en studie som tittade på doseffekten av sportdryck, Mer kolhydrater ger förbättrad prestation – till en gräns.

Att dricka efter törst är viktigaste för motionärer!

9
Dricka efter törst är bäst

Drick när du är törstig, varken mer eller mindre.

För er som följer mig på Twitter eller Facebook har säkert redan följt med i den lilla debatt som uppstått sen jag publicerade inlägget Felaktigheter kring vätska och löpning i SvD häromdagen. I korthet blev Petra Kindlund som var nutritionisten som skrev det svar jag kritisera lite stött och Petra Månström publicerade en replik från Petra Kindlund på sin blogg någon dag senare, Ett inlägg i vätskedebatten som Petra Kindlund även skrev som en kommentar till mitt inlägg.

Jag blev anklagad för att dels göra personangrepp, föra anklagelser och inte hålla mig till fakta. Detta backade Petra Kindlund om med precis ingenting. Om hon tolkat det som ett personangrepp kan jag givetvis inte avgöra men jag tyckte mitt inlägg var tydligt i att det gällde frågan i sig, inte Petra som person. Hur som helst så har debatten fortsatt lite mer bland kommentarerna till mitt förra inlägg om du vill följa den delen.

Det jag tänkte ta upp i det här inlägget var dock en sak som Petra Kindlund och några till som lagt in en kommentar i debatten har lyft fram. Det är skillnaden mellan elitidrottare och amatörer.

Det är nämligen så att de flesta välkontrollerade studier som är genomförda där man visat att det är precis lika bra eller bättre att dricka efter törsten istället för att dricka mindre eller mer än det är utförda på vältränade personer (1). Jag skulle inte kalla dem elit men det har inte riktigt varit vardagsmotionärer som tränar två gånger i veckan heller. I vissa studier hade deltagarna en VO2max strax över 60 ml/kg/min vilket givetvis är bra men inte elit. Så jag kommer kalla dem subelit hädanefter.

Innan jag börjat på det stråket vill jag dock betona här att det faktiskt är ”eller bättre” som är mest troligt. En meta-analys från 2012 visade nämligen just det, att tiden vid test blev bättre när deltagarna drack efter törst istället för att dricka mer (1). Så när man sammanfattar alla studier som är utförda på området på elitidrottare samt subelitidrottare och vältränade motionärer så finns det inte en enda studie som har visat på bättre resultat av att dricka mer än törsten. När resultatet från alla dessa studier läggs ihop kan man dessutom se en antydan om att dricka efter törst är optimalt för bästa prestation. Alltså att dricka mer än törsten rent av kan vara negativt för prestationen hos de vältränade.

Vilka är de kända skillnaderna mellan elit och motionär?

Petra Kindlund och några andra kommentatörer verkar alltså vilja skilja på elit och motionär. Detta är en fullt rimlig distinktion i många fall. Det är ju faktiskt så att de råd man ger till elitidrottare ofta skiljer sig från de råd som ges till motionärer. Och så skulle du ju även kunna vara i detta fall. Det vi får anta är då att Petra anser att motionärer ska följa hennes råd om att törsten inte alltid räcker till. För de allra flesta studierna som tittat på vätska och prestation är ju på subelit och där fungerar uppenbarligen dricka efter törst bäst.

Hur är det då med studier på motionärer? Det finns få väldigt välkontrollerade laboratoriestudier som tittat på frågan men det innebär ju inte att vi ska chansa. Vi får titta på all annan information som finns och därefter dra en slutsats baserat på vad vi anser är mest troligt.

Först lite baskunskap – svett och törst

Kroppen håller hela tiden en fin balans på mängden salt i kroppen. Både en för hög koncentration och en för låg koncentration kan ge stora problem och går det helt okontrollerat kommer du att dö. Den här koncentrationen mäts enligt millimol per liter, mmol/l. Normalvärden för friska människor är 135-145 mmol/l och vi håller oss där hela tiden med hjälp av ett finjusterat system av där främst törsten och filtrering i njurarna inverkar. Törsten ökar när vi behöver mer vätska och njurarna släpper ut mer vatten i form av urin när vi har för mycket vätska i kroppen.

När du tränar eller rör på dig intensivt påverkas njurarnas del av detta system markant. Detta är orsaken till att vi mer eller mindre aldrig blir törstiga när vi verkligen anstränger oss. Kroppen utökar utsöndringen av ett hormon kallat aldosteron som i effekt stänger av njurarns urinproduktion. Orsaken till detta är enkel. Kroppen förväntar sig en vätskeförlust av ansträngningen och försöker förhindra dehydrering, alltså vätskebrist.

När du svettas så svettas du salt. Koncentrationen av salt i svett är däremot lägre än koncentrationen är i kroppen. En konsekvens av detta är att om du inte dricker något alls och arbetar länge så kommer koncentrationen av salt i din kropp att öka allt eftersom. Kroppen registrerar detta och du blir törstig. Om du då dricker vatten för att återställa balansen mellan salt och vätska i din kropp så kommer törsten att försvinna när du återigen nått en osmolaritet omkring 140 mmol/l.

Viktigt att tänka på här är att den nya balansen mellan salt och vätska inte kommer bestå av samma absoluta mängd salt och vatten. Eftersom lite salt har försvunnit via svett och din kropp arbeta för att återställa balansen mellan salt och vatten i kroppen kommer du att uppnå en ny balans där du har lite mindre salt och lite mindre vatten i kroppen. Du har alltså en kropp i balans som innehåller lite mindre vätska (och salt) vilket alltså innebär att du väger mindre. Så en viktnedgång innebär inte att du är i vätskebrist. Din saltbalans kan vara rätt ändå och det är det som är viktigt.

Varför det är farligt att dricka för mycket vid tävling/träning

En konsekvens av att kroppen börjar producera aldosteron som minskar njurarnas funktion att utsöndra urin är att kroppen blir sårbar för en sak. Denna sak är ett överdrivet vätskeintag. Om du sitter i soffan och häller i dig en liter vatten kommer du märka att 10-15 minuter senare behöver du springa på toaletten. Njurarna har registrerat ett överflöd på vätska i förhållande till salt. Du håller alltså på att sänka osmolariteten under 135 mmol/l. Njurarna reagerar genom att snabbt producera mer urin, du blir kissnödig, gör av med vätskan, och du är tillbaka på omkring 140 mmol/l.

Men när du tränar och tävlar kan inte njurarna göra detta på ett bra sätt på grund av att din kropp redan utsöndrar aldosteron som hindrar njurarna i deras arbete. Du kan alltså sänka din osmolaritet till farligt låga nivåer. När detta sker heter det att din kropp har hamnat i hyponatremi, ett fint ord för låg koncentration av salt.

Detta tycker jag är den allra viktigaste poängen i debatten. Det finns som sagt flertalet dokumenterade dödsfall vid maraton och liknande lopp där människor dött av att dricka för mycket vätska. Det finns också en väldig massa fler dokumenterade fall där personer fått mer eller mindre otäcka symptom på grund av hyponatremi och fått söka upp läkarvård.

De som råkar ut för hyponatremi är motionärer

De enda personerna som råkat ut för allvarliga konsekvenser på grund av hyponatremi i samband med tävlingar är motionärer (8). Faktum är att en riskfaktor för att råka ut för hyponatremi är att du är långsam. Här under ser du en lista på väletablerade kända riskfaktorer för hyponatremi (2, 3).

Kända riskfaktorer för hyponatremi

Kända riskfaktorer för att utveckla hyponatremi. De flesta av dessa är faktorer som passar på amatörer och sämre tränade personer.

Mig veterligen finns det inte ens något dokumenterat fall av hyponatremi hos verkligen vältränade personer. Förklaringen till det är helt enkelt. Under aktivitet klarar en vuxen person normalt bara av att dricka ungefär 0.7-1,2 liter i timmen. Är du däremot vältränad så kommer du troligen att svettas mer än så. Så även om en elitidrottare dricker mer eller mindre hela tiden så kommer resultatet troligen bli en viktnedgång under hela loppet.

Och även om en elitidrottare skulle lyckas med konststycket att ändå dricka för mycket varje timme så är sannolikheten stor att han eller hon snart är i mål. Ett maraton tar tex kanske 2,5 timme.

Tittar vi istället på motionärer så är det helt andra förutsättningar. Det är långsammare fart som innebär mindre svett i timmen. Det finns mer tid att dricka under loppet eftersom och lite extra vätska i magen ökar inte risken så mycket för obehag. Själva loppet tar ju också mer tid och en amatör kan ju springa ett maraton på kanske 4-5 timmar. En utmärkt mix för att folk ska överdricka med andra ord. Särskilt när ”experter” sprider runt budskapet att törsten inte går att lite på.

Viktnedgång och risken för hyponatremi

En annan viktig punkt att ta upp här är det jag tog upp tidigare kring en ny balans mellan salt och vatten och viktnedgång. Många råd kring vätska och träning/tävling baserar sig på att du inte ska låta kroppen minska i vikt eller att den inte får minska mer än säg 2 procent i vikt.

Här under är en bild tagen från en studie på 488 löpare i Boston maraton där man tittat på förekomsten av lätt hyponatremi och allvarligare hyponatremi i förhållande till minskning i kroppsvikt (4).

Risken att råka ut för hyponatremi i förhållande till förändring i kroppsvikt

Risken att råka ut för hyponatremi ökar markant om du går upp i vikt under ett maraton men den finns där även när du går ner i vikt

Det jag vill är att du lägger märke till de två sista staplarna då dessa visar att även några deltagare som gick ner i vikt under loppet råkade ut för hyponatremi. Det här loppet genomfördes dessutom i 12-13 graders värme vilket innebär lite svettningar. Hade personerna svettats mer så hade det inneburit större saltförlust och därmed hade risken för hyponatremi ökat ytterligare om deltagarna haft samma viktförändring.

Just hög temperatur är en av de största riskfaktorerna för hyponatremi. Orsaken till detta är troligen för att folk har den felaktiga uppfattningen att de ska dricka mycket för att kyla ner sig själva mycket. Faktum är att om du har en bra vätskenivå i din kropp kommer du att svettas så mycket som du kan.

Om inte det räcker är inte lösningen att hälla mer vatten ner i din hals och spä ut saltkoncentrationen och riskera hyponatremi. Lösningen är att du häller vattnet över dig så det senare kan dunsta bort. Om du är inomhus och inte kan kylas ned av vinden så är detta ännu viktigare eftersom svett då oftast rinner av vilket ger sämre nedkylning. Då behöver du kyla ner dig själv, men alltså inte genom att hälla i dig extra vätska så du riskerar hyponatremi. Lite mer läsning kring detta hittar du här, Vätskeintag vid träning, del II – Kroppstemperatur och vätskeintag.

Studier på motionärer som fått bra råd om vätska

När man tittar på maraton, triathlon, cykellopp osv är mönstret alltså väldigt tydligt. Ju sämre du är som konditionsidrottare desto större är risken för hyponatremi. Frågan är ju då om rådet att dricka efter törst fungerar bättre. Kanske är det så att törstsignalerna som hos amatörer fungerar bra under vardagen helt enkelt slutar fungerar när de börjar röra på sig.

Vad mekanismen skulle kunna vara här vet jag inte. Mig veterligen finns det ingen studie alls som ens antytt att törstsignalerna i kroppen inte skulle fungera hos någon frisk människa när denna börjar röra på sig.

En annons från Gatorade med myten att din törst inte duger

Den här annonsen som ”informerar” deltagare om att deras törst inte fungerar var bidragande till att hela 13 procent av deltagarna vid Boston Maraton 2002 fick hyponatremi

Det finns några studier där man sagt till amatörer innan ett lopp eller tävling att dricka efter törst och sen har man tittat på deras vätskebalans. Ett sådant exempel är ett tre dagar långt cykellopp i Sydafrika där man fann att dricka efter törst gjorde att deltagarna i den studien höll sin vätskebalans och saltkoncentration utmärkt hela tiden (5). Innan detta lopp fick deltagarna uppge hur de normalt drack under liknande lopp och när de sen blev tillsagda att dricka efter törsten minskade detta intag markant men ingen råkade ut för vätskebrist.

I många av de studierna som finns på olika maraton ser man också ett väldigt tydligt mönster. I tävlingar där man ger rådet till deltagare att dricka mer än törsten säger är förekomsten av hyponatremi hos deltagarna väldigt mycket högre än i tävlingar där man inte gör det. Från 13 procent vid Boston maraton (4) där Gatorade var huvudsponsor och körde ut annonsen här till höger till alla deltagare till inga fall alls i lopp där man har mindre vätskestationer och inte promotar att deltagarna ska dricka trots att de inte är törstiga (7). De som främst blev drabbade av de här felaktiga råden var givetvis motionärerna. Eller som forskarna som gjorde den här undersökningen i Boston Maraton själva uttryckte det:

Hyponatremia occurs in a substantial fraction of nonelite marathon runners and can
be severe. Considerable weight gain while running, a long racing time, and bodymass-
index extremes were associated with hyponatremia,

Summering

Summerar man informationen här ovanför är det inte svårt att se att det enda rimliga slutsatsen att dra är att rådet att dricka efter törst är ännu viktigare för just motionärer. Nästan alla påverkbara faktorer som ökar risken för hyponatremi är faktorer som främst gäller just motionärer. Petra Kindlund påstod motsatsen men det var givetvis ett försök av henne att försöka rädda situationen men resultatet blev att hon grävde en ännu djupare grop.

Åsikter kring Uppdrag Granskning och SVT Debatt

13

Då har jag tittat igenom Uppdrag Granskning på SVT play och sen även efterföljande SVT Debatt. Det hela går väl att summera med att det är uppenbart att det har förekommit en väldig massa bloddoping inom skidsporten i slutet på 90-talet precis som det gjort inom cyklingen.

Dopning inom skidsporten

Förändring i medelvärde för hemoglobin hos skidåkare under 90-talet

Grafen här ovanför är enligt mig det bästa bevisen som framförs i programmet. Bara den här informationen visar att doping var väldigt förekommane. Det är också uppenbart från både Uppdrag Granskning och SVT Debatt att både det internationella skidförbundet samt de nationella skidförbunden som var med i programmet inte är intresserade av att samarbeta eller ta reda på vad som skett.

I slutet av uppdrag granskning påstår både det Svenska och Norska förbunden att de arbetat med full öppenhet. Ändå får vi veta i det här programmet att de prover som tagits är konfidentiella och det är endast internationella förbundet och de nationella förbunden som har tillgång till värdena. Av någon anledning så får allmänheten inte veta dessa värden.

Just de förbunden som alltså står och påstår att de arbetar med full öppenhet har alltså möjlighet att ta fram och visa dessa resultat men väljer att inte göra det under programmet. Så att man arbetar med full öppenhet är givetvis fullständigt skitsnack. Hade man gjort det så hade man låtit alla undersöka dessa värden och Uppdrag Granskning hade inte kunnat bli kritiserade för att de bara har värden från en tävling.

Om vi ska tro på uttalanden från SVT Debatt igår så verkar det som att i alla fall det Svenska skidförbundet har sagt att de ska lämna ut alla de här testvärdena nu vilket är väldigt positivt. Är de svenska åkarna rena överlag så kommer dessa uppgifter utan tvekan att stärka denna ståndpunkt.

Naturlig variation kontra höga medelvärden

Idag hade Aftonbladet en artikel med titeln Landslagsåkarna avslöjar: Här är våra blodsiffror. I den artikeln kan vi läsa om hur Aftonbladets reportrar har fått ta de av dagens siffror för det svenska landslaget. Det man kan se är först och främst att siffrorna är klart lägre i medeltal än siffrorna från 90-talet.

I artikeln väljer man dock inte att nämna detta utan istället tar man fram undantagen. Alltså personerna med naturligt lite högre värden och sen nämner man att det är ”naturlig variation”. Detta stämmer givetvis och Aftonbladet har också en artikel där de tar upp ett extremexempel på en skidåkare som har 177 i blodvärde, Åkare 15:s värde – 177: ”Är bevisat inte dopad”. Vi kan ju ignorera påståendet ”bevisat inte dopad” eftersom en sådan sak inte går att säga men vi vet att med dagens dopingtester finns det inte en möjlighet att den här åkare kan dopa sig som man gjorde förr.

Uppdrag Granskning stötte ju även på en av dessa undantag när de skulle göra sitt program i form av Niklas Jonsson som givetvis gjorde det som en person som vet att han naturligt har höga blodvärden skulle göra. Han gick till vårdcentralen, tog ett blodprov och visade sen upp detta för allmänheten, Jonssons test skrämde bort SVT.

Poängen med de här värdena är dock att det inte går att bevisa att enskilda skidåkare varit dopade på 90-talet med hjälp av enskilda blodvärden som de man tog upp i uppdrag granskning. Och så länge som skidförbunden inte är öppna med testresultat eller någon journalist eller utredare av annat slag hittar andra former av bevis kommer det förbli så.

Men det är däremot fortfarande uppenbart att doping varit väldigt förekommande. För de där enskilda individerna med höga blodvärden ger inte en markant höjning av medelvärdet likt den man kan se inom skidsporten på 90-talet. För de där undantagen är just det, undantag. Medelvärdet ska givetvis inte förändras som det gör, verkligen inte över en sån kort tid.

En jämförelse med cyklingen hade varit passande

De förändringarna i blodvärde som man kunde se hos skidåkarna under 90-talet ser precis likadana ut som blodvärdena inom cyklingen under samma år. Som en ren slump kunde man igår på twitter följa en massa tweets från en konferens kring dopningen inom cykling och där kom bland annat följande bild:

Förändring i prestation hos cyklister genom årtiondena

Förändring i prestation hos cyklister genom årtiondena

Den här bilden visar förändringen i hastighet i Tour de France genom åren. Det du kan se är alltså en tydlig ökning i prestationsförmåga under 90-talet som vi nu vet sammanfaller med när EPO började användas väldigt frekvent inom sporten.

Den här typen av jämförelse hade jag också gärna velat se inom skidåkningen. Jag är 100 procent säker på att den skulle se ut på samma sätt men den hade utan tvekan övertygat fler tittare om att dopning var vanligt förekommande. Och det är allmänhetens intresse och en diskussion i media som måste till om vi någonsin ska få veta vilka som höll på med dopning på den tiden. För det är ju uppenbart att skidförbunden, precis som cykelförbunden, själva inte är intresserade av att undersöka detta själva.

Jämförelsen hade också eventuellt kunna rentvå skidåkningen idag. Bilden här under visar hur blodvärdena förändrats inom cyklingen sen slutet på 90-talet. Först när man tog fram ett test för EPO kom en förändring som visade på att cyklisterna gick över till att använda klassisk bloddoping igen och sen först när man införde blodpassen skedde en förändring där värdena gick ner mot normal värden.

Förändring i blodvärden inom cyklingen från slutet på 90-talet fram tills nu

Förändringen i blodvärde som skett i samband med att man först introducerade tester för EPO och sen efter man introducerade blodpass. Efter att man införde EPO-tester år 2003 minskade antalet prover med många unga blodceller drastiskt vilket indikerar att användandet av EPO minskat. Samtidigt ökade antalet prover med få unga blodceller vilket antyder att de som tidigare använt EPO nu började använda den äldre metoden där man tillför blod utifrån. Efter införandet av blodpass har antalet prover med extrema testvärden minskat betydligt. Inget bevis för att fusket minskat men det visar på att cyklisterna i alla fall inte kan fuska lika mycket eller ”lika hårt”.

Den här grafen visar ju också på att doping var förekommande ända fram tills blodpassen introducerades. Aftonbladet har ju också påpekat precis samma sak i artikeln Höga blodvärden även under OS 2006. Så dopningen har inte bara varit vanlig på 90-talet. Den har med största sannolikhet fortsatt in även på 00-talet precis som den gjort inom cyklingen.

Summering

Det har blivit en väldig fart på diskussionerna kring allt det här nu och enligt Aftonbladet kan vi möjligen förvänta oss fler program kring det hela, ”Det finns mer – kan bli ett nytt program”. Det här är väldigt positivt tycker jag för är det något som alla turerna kring cykling har lärt oss de senaste åren så är det att det går att sätta dit många av de som dopat sig i efterhand.

Det man ska komma ihåg är att höga blodvärden i sig inte var klassat som doping på den här tiden. Hade man otroligt höga värden visste man givetvis att det var doping men då det inte gick att bevisa blev straffet istället startstopp för åkarna. Så det fanns inte direkt många hinder för åkarna att inte göra detta vilket i alla fall jag tycker mig ana att Vladimir Smirnov hintar till i SVT Debatt.

Så även om vi får fram siffror på en väldig massa höga blodvärden nu i efterhand i fall förbunden släpper värdena så räcker troligen inte det. Det behövs möjligen avslöjanden, vitnessmål, kanske någon form av fysiska bevis och liknande. Men allt detta har alltså gått att få fram inom cyklingen. Men då krävs det att allting lyfts upp till ytan. Per Elofsson har redan satt igång det hela och det är bara att fortsätta gott folk. Fram med siffrorna på bordet!. Även vi enkla privatpersoner kan bidra till ett tryck.

Info om bloddoping – inför Uppdrag Granskning

0

Idag har tidningarna väldigt många artiklar kring kvällens avsnitt av Uppdrag granskning så jag tänkte tipsa om de inlägg som jag skrev för några månader sen på Traningslara.se om just detta ämne:

Dessa ger en väldigt bra introduktion till ämnet så du vet lite mer vad de kommer snacka om under programmet. I slutet av det här inlägget har du de artiklar som jag hittills har hittat inför programmet i de större medierna här i Sverige. Med tanke på bevakningen från media inför den här sändningen så kommer det nog att snackas en hel del kring detta även efter.

Uppdrag Granskning säger sig ha bevis för doping hos flera skidåkare på 90-talet

Det har stått väldigt mycket i olika medier idag inför Uppdrag Gransknings program i kväll där de ska ta upp bloddoping och epo hos skidåkare på 90-talet

Jag väntar med eventuella egna kommentarer tills det att programmet är sänt men att det har förekommit tycker jag är självklart. Ser man till risken att åka fast kontra de eventuella vinsterna så var EPO och bloddoping i slutet på 90-talet en stor jackpott. Otroligt små risker och en stor fördel i prestation. Omfattningen är väl egentligen det som är intressant och även vilka bevis det verkligen finns mot enskilda idrottare.

Inom cyklingen har man rensat upp med gammal historia rejält de senaste åren där Lance Armstrong givetvis är det mest kända fallet. Denna upprensning verkar också ha fått en tydlig effekt i form av att prestationerna nuförtiden inte alls är i nivå med de som genomfördes för 10-15 år sen, Om prestationsförsämringen i Tour de France.

Att vi nu då kanske får se samma mönster inom skidåkningen kan bli intressant. Troligen behövs det också en upprensning inom friidrotten, I vissa länder dopar man sig mer än i andra.

Artiklar i olika tidningar inför Uppdrag Granskning

Sugen på att börja träna barfota? – Akta dig!

24
Löpning i Vibram FiveFingers

Det gäller att vara försiktig när man försöker gå över till att springa barfota eller i minimalistiska skor

Jag har skrivit en hel del om barfotalöpning både här och på Traningslara.se. Och i mer eller mindre alla inlägg där jag tagit upp vad som kan hända när man gör över till att springa barfota eller i så kallade minimalistiska skor likt Vibram FiveFingers så har jag inkluderat en varning.

Orsaken till varningen har varit att det som verkligen sker för många är inte alls det som man kan läsa i förskönande historier i böcker och på internet. Studier har visat att många inte förändrar sin fotisättning och med detta så kommer en stor ökning i belastning vid varje steg, Landar du på hälen, mellanfoten eller framfoten?. Detta i sig innebär med väldigt stor sannolikhet en ökad skaderisk.

Och även om du skulle vara en av dem vars löpsteg förändras per automatik så innebär inte det att du genast kommer att slippa undan skador. För när du förändrar ditt löpsteg så flyttar du belastningen till strukturer som inte är vana vid den. Rent anekdotiskt har det funnits en hel del rapporter kring stressfrakturer och liknande i foten eller underbenet men någon verklig forskning på området har saknas. Fram tills nu…

Foot Bone Marrow Edema after 10-week Transition to Minimalist Running Shoes
Medicine & Science in Sports & Exercise 22 February 2013
Ridge ST, Johnson AW, Mitchell UH, Hunter I, Robinson E, Rich Brent SE, Brown SD.

Purpose: Minimalist running shoes are becoming a more popular choice for runners in the past few years. However, there is little conclusive evidence about the advantages or disadvantages of running in these shoes. While performance benefits may exist, injury may also occur from the added stress of running without the benefit of cushioning under the foot. Bone marrow edema can be a manifestation of added stress on the foot. This study measured bone marrow edema in runners’ feet before and after a 10 week period of transitioning from traditional to minimalist running shoes. Methods: Thirty-six experienced, recreational runners underwent MRIs before and after a 10 week period. Seventeen subjects were in the control group (ran in their traditional shoes only for 10 weeks), while the other 19 were in the experimental group (gradually transitioned to VibramFiveFinger running shoes over 10 weeks). The severity of the bone marrow edema was scored on a range of 0-4 (0 = no bone marrow edema, 3 = edema in more than 50% of the length of the bone). A score of 4 represented a stress fracture. Results: Pre-training MRI scores were not statistically different between the groups. The post-training MRI scores showed that more subjects in the Vibram group (10 of 19) showed increases in bone marrow edema in at least one bone after the 10 weeks of running than in the control group (p = .009). Conclusions: Runners interested in transitioning to minimalist running shoes, such as Vibram FiveFingers should transition very slowly and gradually in order to avoid potential stress injury in the foot.

Det här är en väldigt cool studie. Frågeställningen är helt enkelt den jag tog upp i introduktionen här ovanför. Metoden de valde för att mäta hur stressen på benen förändrades hos löpare i den här studien var magnetkamera, MR. Denna metod är väldigt känslig för att mäta just den typen av stress och det går att märka av extra stress redan innan skador ger symptom.

Totalt inkluderade man 43 erfarna löpare i den här studien där 36 fullföljde hela studien. Med erfarna innebar att de sprang mellan ungefär 25-50 km varje vecka vilket får ses som en bra sträcka för motionärer.

Hälften av löparna fick ett par Vibram FiveFingers som de under 10 veckor skulle inkludera i sin egna träning för att sakta lära sig springa med dem. Det var alltså endast delar av träningen som genomfördes med ett par Vibram FiveFingers och stegringen man använde sig av var de rekommendationer som Vibram själva hade uppe på sin hemsida när studien startade.

Den stegringen bestod av följande:

  • En kort löprunda på ungefär 1,5-3,5 km den första veckan
  • Andra veckan skulle de springa två löprundor av den typen
  • Efter detta skulle löparna sakta öka på sträckan om de upplevde att allting kändes bra
  • Målet var att varje vecka ersätta ett kort löppass med skor med ett kort löppass med Vibram FiveFingers

Före och efter den här perioden genomförde man alltså MR för att undersöka deltagarnas fötter för eventuella ödem eller ”stress” på benen i fötterna.

Resultatet – En massa benödem i FiveFingers-gruppen

Resultatet i den här gruppen överraskade faktiskt mig. Hela 10 av de 19 löparna som började introducera löpning med Vibram FiveFingers i sin träning hade ödem på minst ett ben i fötterna som var av grad 2 eller större.

Skador enligt MR vid övergång till löpning med VIbram FiveFingers

Antalet löpare som enligt MR hade ödem i minst ett ben i fötterna efter 10 veckors löpning där de introducerade löpning med VIbram FIveFingers enligt Vibrams egna rekommendationer.

Grad 2 enligt en MR innebär inte nödvändigtvis att personerna har ont men det är en säker markör på att benen har utsatts för en belastning som de inte kommer tåla i längden. När det gäller reda stressfrakturer så var det två deltagare i FiveFingersgruppen som hade detta enligt MR (grad 4). Det var även tre deltagare som hade grad 3 stress på minst ett av sina ben.

En annan intressant sak att notera är att kvinnorna som var med i den här studien var överrepresenterade när det gäller ökad stress enligt MR. Av de 11 löparna i den här studien som hade grad 2 eller högre var 8 stycken kvinnor. Totalt var det 15 kvinnor och 21 män som fullföljde studien som kvinnorna var alltså klart överrepresenterade när det gäller stress på benen i den här studien. Så är du kvinna och är sugen på att börja springa barfota eller i ett par minimalistiska skor likt Vibram FiveFingers bör du verkligen ta det lugnt i övergången.

Hur ont det gör säger inte allt

En sista intressant observation från den här studien var att alla de två deltagarna som verkligen hade en stressfraktur kände smärta när de sprang. Det i sig är ingen överraskning men det som är lite överraskande är att den smärta som de uppgav att de kände i början på träningen var lägre än många av de andra löparnas upplevda smärta. Även flera av de som inte hade någon skada rapporterade en större smärta vid löpning än de som hade stressfraktur.

Det fanns också löpare som hade flera grad 2 enligt MR som inte rapporterade någon större smärta när de sprang. De var alltså symptomfria trots att de uppenbarligen stressade sina ben mer än deras ben hade kapacitet att hantera och om de fortsatt kunde de mycket möjligen utvecklat stressfrakturer de med.

Slutsats – Stegra väldigt långsamt

Slutsatsen från den här studien är att det gäller att stegra träningen väldigt långsamt när man går från att springa med skor till att springa med ett par minimalistiska skor eller helt barfota. Det räcker uppenbarligen inte för många med att springa någon kortare löptur med skorna de första veckorna för att sen ”köra på känsla”.

Att stegra väldigt långsamt och verkligen skriva ner hur belastningen ökar långsamt efterhand är säkerligen bättre. Gissningsvis skulle jag säga att det nog är bättre att öka belastningen i vågform där en vecka kan innebära en ökning med kanske 1 km för att sen nästa vecka gå tillbaka med 1 km igen och sen därefter öka med 1,5 km osv. Så att på lång tid ökar sträckan men tittar man bara belastningen på kortare tid kan den nuvarande veckans belastning vara lägre än förra veckans.

Uppdatering: Nu 10 dagar senare har DN skrivit en artikel om den här studien ”Även barfotalöpning kan orsaka skador”.

Landar du på hälen, mellanfoten eller framfoten?

7

Den här studien har ett antal månader på nacken nu men dess resultat är intressant då våren är på gång och det säkerligen kommer att pågå en debatt kring skor, löpningsteknik mm även detta år.

Studien i fråga finns tyvärr bara publicerad i en väldigt kort form och du kan läsa allt själv om du vill annars summerar jag ännu mer i korthet här. Titeln på studien ifråga har titeln Accuracy Of Self-Reported Footstrike Paterns And Loading Rates Associated With Traditional And Minmalist Running Shoes och det man har undersökt är i exakt det som titeln beskriver.

Belastning vid löpning med minimalistiska skor

Belastningen hos deltagarna med vanliga skor som landade med hälen (TSR), de som sprang med minimalistiska skor och landade på framfoten (MSA) samt de som sprang med minimalistiska skor och landade på hälen (MSR)

55 personer inkluderades i studien och av dessa var det 22 som sprang med ”vanliga” skor och 35 som sprang med så kallade minimalistiska skor eller ”barfotaskor” som det också vanligen kallas. Först frågade man dessa deltagare hur de landade på foten och därefter testade man om de verkligen landade på den delen av foten som de uppgav att de landade på. Samtidigt som man undersökte detta tittade man även på belastningen vid en fotisättning.

Innan testerna uppgav alla de som sprang med minimalistiska skor att de landade på framfoten när de sprang. När man däremot verkligen undersökte detta så landade 1/3 av dessa dock med hälen först. När man tittade på belastningen vid fotisättningen var det dessutom överlägset högst hos dessa personer.

Så läxan från den här studien är att många människor uppenbarligen inte vet precis hur de landar med foten när de springer. Särskilt när de troligen landar med foten ganska platt mot marken. Vi får också veta att löpning med minimalistiska skor inte per automatik innebär att man landar framfoten eller mellanfoten. Att springa med minimalistiska skor samtidigt som man landar med hälen innebär en stor belastning, detta är något jag tagit upp i tidigare inlägg. Till exempel Skor, barfotalöpning, fotisättning (del 5 av 7) – Barfotalöpning, förändringar i teknik och prestationsförmåga och Ett otroligt bra blogginlägg på The Science of Sport.

I vissa länder dopar man sig mer än i andra

1
Förekomsten av doping inom friidrottens konditionsidrotter var hög förra årtiondet

Förekomsten av doping inom friidrottens konditionsidrotter var hög förra årtiondet

Det här är en lite äldre studie kring bloddoping som jag upptäckt först nu och jag tänkte kort ta upp resultatet eftersom det ger lite intressant information både kring hur utspritt det är och dessutom handlar den här studien om löpning och inte cykling vilket ju annars varit det vanligaste.

Internationella friidrottsförbundet började med så kallade biologiska pass under 2009 och trots att de inte fällde någon konditionsidrottare för bloddoping förrän 2012 samlade man redan innan det in en hel del intressant data.Faktum är att man började ta blodprovet på idrotterna redan 2001 men dessa prov analyserades inte enligt på detta sätt tidigare utan man testade endast för doping i blodproverna. Som jag förklarar i serien Bloddopning del 1 – Hur det fungerar på Traningslara.se så är de biologiska passen endast en indirekt metod att testa för doping.

Men trots att man inte testade för det förr så går ju ändå datan att använda för att i alla fall uppskatta mängden doping förr. Studien här under har med denna data uppskattat antalet konditionsidrottare som dopat sig mellan åren 2001 till 2009.

Clin Chem. 2011 May;57(5):762-9.
Prevalence of blood doping in samples collected from elite track and field athletes.
Sottas PE, Robinson N, Fischetto G, Dollé G, Alonso JM, Saugy M.

BACKGROUND: No reliable estimate of the prevalence of doping in elite sports has been published. Since 2001, the international governing body for athletics has implemented a blood-testing program to detect altered hematological profiles in the world’s top-level athletes. METHODS: A total of 7289 blood samples were collected from 2737 athletes out of and during international athletic competitions. Data were collected in parallel on each sample, including the age, sex, nationality, and birth date of the athlete; testing date; sport; venue; and instrument technology. Period prevalence of blood-doping in samples was estimated by comparing empirical cumulative distribution functions of the abnormal blood profile score computed for subpopulations with stratified reference cumulative distribution functions. RESULTS: In addition to an expected difference between endurance and nonendurance athletes, we found nationality to be the major factor of heterogeneity. Estimates of the prevalence of blood doping ranged from 1% to 48% for subpopulations of samples and a mean of 14% for the entire study population. Extreme cases of secondary polycythemia highlighted the health risks associated with blood manipulations. CONCLUSIONS: When applied at a population level, in this case the population of samples, hematological data can be used to estimate period prevalence of blood doping in elite sports. We found that the world’s top-level athletes are not only heterogeneous in physiological and anthropometric factors but also in their doping behavior, with contrasting attitudes toward doping between countries. When applied at the individual level, the same biomarkers, as formalized in the Athlete Biological Passport paradigm, can be used in analysis of the observed different physiological characteristics and behavioral heterogeneities.

Den här studien ger (som vanligt) en ganska dyster bild av elitidrotten. Överlag uppskattar man att ungefär 18 procent av konditionsidrottarna har använt sig av bloddoping och för vissa länder var förekomsten av bloddoping upp emot 50 procent. När det gäller de andra friidrottarna som inte håller på med en konditionssport uppskattades förekomsten av bloddoping till 3 procent med en variation från 0-8 procent.

Den här skillnaden mellan olika länder är intressant. Vad skillnaderna beror på och varför doping är så vanligt i vissa länder men inte i andra kan man ju fundera kring. Det kan vara allt ifrån lägre moral eller högre incitament för att lyckas; till att länderna med mindre dopade atleter har lika dålig moral men idrottarna i andra länder bara är mer sofistikerade och har mer kunskap kring hur man dopar sig och kommer undan med det. Gissningsvis är det en blandning av det mesta.

Det är alltså ingen av alla dessa testade idrottare som åkt fast för doping, i alla fall inte på grund av de här testerna. För när de här blodproverna togs så var de biologiska passen inte tillräckligt utvecklade för att börja användas rent praktiskt.

Här under kan du se resultaten när det gäller uppskattad doping med två olika metoder, M1 och M2.

Doping inom friidrotten

Uppskattad förekomst av doping i olika länder baserat på blodprov mellan 2001 och 2009 inom friidrotten (IAAF). Man har använt två olika metoder, M1 och M2, som ger något olika svar.

Tyvärr får man inte veta vilka länder som dopingen är vanlig i och vilka länder den är ovanlig. Bara att förekomsten uppskattas till 1 procent i visa länder och 48 procent i andra. Men ryktet på twitter är att en studie som faktiskt avslöjar länderna är på väg, vi får se om det är sant.

Bristerna med studien

De här siffrorna ska man inte ta för exakt då blodproverna som tagits inte har varit helt slumpmässiga. En idrottare som man misstänker dopar sig blir till exempel testad lite oftare. Värdena här ovanför är för antalet misstänkta blodprov, inte för antalet misstänkta idrottare. Vi vet inte hur många extra blodprov som tagits på de misstänkta så vi har alltså en icke slumpmässig fördelning av tester som då givetvis inte ger ett helt rättvist resultat.

Olika länder har också olika väl fungerande dopingkontroller och även om flera tester är tagna i samband med tävling är många också tagna under träningsperioder och då kan mycket väl fördelningen mellan tester och länder variera.

Så det här är alltså inga exakta värden. Men oavsett så är det värden som är höga nog för att i alla fall jag blir lite tveksam till många prestationer under förra årtiondet. De biologiska passen har haft en väldigt tydlig inverkan på dopingen inom cyklingen och även om det inte finns något publicerat kring friidrotten vad jag vet är jag ganska säker på att detta har skett även där. Det skulle vara väldigt intressant med en jämförelse mellan prestationerna när EPO var som störst i slutet på 90-talet och början på 00-talet med de resultat som görs av konditionsidrottare idag på de större tävlingarna.

Jag har inte hittat någonting alls kring den här studien i media förutom i en artikel i den spanska tidningen El País. Du kan läsa den via google translate här.