Nuförtiden har nog näst inpå alla människor hört talas om den så kallade 10 000 timmars regeln. Det som påstås är att för att du ska bli expert inom något område så krävs det 10 000 timmars träning. Detta är ett ganska gammalt påstående men det är väl först de senaste 10 åren ungefär som det blivit ett mer etablerad klyscha som gemene man kan slänga ur sig som säker fakta.
Jag har egentligen redan tagit upp att det där med att 10 000 timmar ska vara nog för att du ska bli expert inom ett område är en myt i inlägget Träning eller gener – vad är viktigast för framgång? men för en vecka sen ungefär publicerades en artikel som gör hela ämnet lite aktuellt igen.
Artikeln i fråga är publicerad i tidskriften Intelligence och det som studien handlar om är en ny analys av Ericssons data när det gäller schackspelare och violinister. Detta är intressant eftersom det är dessa två grupper som startade allt snack kring 10 000 timmar och sen har man bara tagit siffrorna härifrån och nästan överfört dem rakt över på andra områden.
Deliberate practice: Is that all it takes to become an expert?
David Z. Hambrick, Frederick L. Oswald, Erik M. Altmann, Elizabeth J. Meinz, Fernand Gobet, Guillermo CampitelliTwenty years ago, Ericsson, Krampe, and Tesch-Römer (1993) proposed that expert performance reflects a long period of deliberate practice rather than innate ability, or “talent”. Ericsson et al. found that elite musicians had accumulated thousands of hours more deliberate practice than less accomplished musicians, and concluded that their theoretical framework could provide “a sufficient account of the major facts about the nature and scarcity of exceptional performance” (p. 392). The deliberate practice view has since gained popularity as a theoretical account of expert performance, but here we show that deliberate practice is not sufficient to explain individual differences in performance in the two most widely studied domains in expertise research—chess and music. For researchers interested in advancing the science of expert performance, the task now is to develop and rigorously test theories that take into account as many potentially relevant explanatory constructs as possible.
Det man har gjort i den här studien är som sagt att man studerat schack och musik. Det man fann var inte direkt samma solklara samband som Ericsson säger sig ha funnit. När det gäller schack inkluderades data från 6 olika studier på schackspelare och resultatet kan du se här under.
Diagrammet visar hur mycket av en schackspelares förmåga som kunde förklaras av medveten träning och hur mycket som förklaras med hjälpa av ”andra faktorer”. Som du kan se är träning onekligen viktigt men det för sig själv räcker av allt att döma inte till.
Diagrammet här ovanför visar väldigt tydligt att det finns andra faktorer som inverkar på ens resultat mer än bara träning. Författarna tydliggjorde detta väldigt bra i form av en annan typ av diagram med som du kan se här under.
Mängden träning som olika schackspelare lagt ner för att nå sin respektive nivå. Det man kan se är att många nått expertnivå utan 10 000 timmars träning och flertalet har också tränar mer än 10 000 timmar utan att nå expertnivå
Det du kan se i diagrammet här ovanför är att flera schackspelare har nått expertnivå på endast 2500 timmars träning. Där är också några stackar som är över 10 000 timmars träning som inte nått expertnivå. Och då ska vi inte glömma alla de som gett upp på vägen dit för att de märkt att de börjat tappa mark på sina mer talangfulla kamrater.
När det gäller musik var mönstret precis det samma. Här under kan du se motsvarande cirkeldiagram för dessa musiker. Totalt inkluderades 8 olika studier med omkring 600 musiker totalt.
Hur mycket av framgången hos musiker som kan förklaras av medveten träning och av ”andra faktorer”. Det du kan se är att träning är viktigt men det förklarar verkligen inte allt.
Som du kan se är det ingen större skillnad mellan musikerna och schackspelarna. Träningstid kunde endast förklara omkring 30 procent av framgången och resten var ”andra faktorer”.
Summering – du behöver talang
Summan av allt det här är en ganska tråkig slutsats men något som säkert de allra flesta av oss redan vet. Det krävs talang för att du ska bli riktigt bra på något. Det är utan tvekan så att du kan komma väldigt långt med hård medveten träning och du kommer i princip aldrig att bli riktigt riktigt bra på något utan många timmars medveten träning. Men bäst blir du inte utan en hel del tur när det gäller gener och talang. I alla fall inte om du väljer ett område som en rimlig annan mängd människor också är intresserad av så där finns talang hos dina konkurrenter.
Det är väldigt förståeligt att myten om 10 000 timmar blivit så populär. Tidningarna kan slänga upp rubriker så som ”Tid är viktigare än talang”, ”Talang är överskattat”, ”Varför är vissa så duktiga på det de gör” osv. Samtidigt gör 10 000 regeln att väldigt duktiga idrottare kan betona hur mycket träning de lagt ner för att verkligen bli bland de bästa i världen. Och de har sannolikt tränat väldigt mycket. Men de har också haft tur, de har fått rätt förutsättningar från början. De har onekligen förvaltat förutsättningarna väl men det var fortfarande så att de inte börjat från samma punkt som de allra flesta andra.
Så ”regeln” om 10 000 timmars träning lever vidare. För att den passar de allra flesta väldigt väl och vad de vill tro på. Men tyvärr målar den också en orimlig bild för barn och ungdomar. Även för föräldrar som tror att bara deras son eller dotter får träna tillräckligt mycket så kommer han eller hon att kunna bli bäst.
Jag avslutar med ett väldigt långt citat från själva artikeln som du för övrigt kan läsa i sin helhet här.
7. Popular myths about expert performance
Two myths regarding deliberate practice and expert performance have taken root in the public’s imagination. The first myth is that people require very similar amounts of deliberate practice to acquire expert performance. Gladwell (2008) wrote in Outliers that Ericsson et al.’s (1993) “research suggests that once a musician has enough ability to get into a top music school, the thing that distinguishes one performer fromanother is how hard he or she works. That’s it.” (p. 39). Similarly, Syed (2010) wrote in Bounce thatTop performers had devoted thousands of additional hours to the task of becoming master performers. But that’s not all. Ericsson also found that therewere no exceptions to this pattern: nobody who had reached the elite group without copious practice, and nobody who had worked their socks off but failed to excel. (pp. 12-13)
Such categorical claims are incorrect. The evidence is quite clear that some people do reach an elite level of performance without copious practice, while other people fail to do so despite copious practice.
The second myth is that it requires at least ten years, or 10,000 hours, of deliberate practice to reach an elite level of performance. Ericsson et al. (2007) explained this idea as follows: “Our research shows that even the most gifted performers need a minimum of ten years (or 10,000 hours) of intense training before they win international competitions” (p. 119, emphasis added). Subsequently, Gladwell (2008) proposed in Outliers that “Ten thousand hours is the magic number of greatness” (p. 41).More recently, theNobel laureate Daniel Kahneman (2011) wrote in his book Thinking, Fast and Slow that “Studies of chess masters have shown that at least 10,000 hours of dedicated practice…are required to attain the highest levels of performance” (p. 238). But the data indicate that there is an enormous amount of variability in deliberate practice—even in elite performers. One player in Gobet and Campitelli’s (2007) chess sample took 26 years of serious involvement in chess to reach a master level, while another player took less than 2 years to reach this level.
Some normally functioning people may never acquire expert performance in certain domains, regardless of the amount of deliberate practice they accumulate. In Gobet and Campitelli’s (2007) chess sample, four participants estimated more than 10,000 h of deliberate practice, and yet remained intermediate level players. This conclusion runs counter to the egalitarian view that anyone can achieve most anything he or she wishes, with enough hard work. The silver lining, we believe, is that when people are given an accurate assessment of their abilities and of the likelihood of achieving certain goals given those abilities, they may gravitate towards domains in which they have a realistic chance of becoming an expert through deliberate practice.
Svenska klubbar är givetvis inte FC Barcelona men givetvis gäller samma förutsättningar där. Ju mer man investerar desto fler bra spelare får man. Ju fler spelare du har i varje trupp desto mindre resurser går till varje spelare och du får större bredd men mindre spets.